Om nu och sen

New York är en fantastisk stad. Det är en fantastisk stad att bara vara i. Helt oavsett. Allt finns. Att uppleva. Att köpa. Att göra. Att se. Att äta. Att dricka. Det tillsammans med mycket annat gör New York till en fantastisk stad. Myllret, leendena, de oväntade mötena och spännande samtalen, de är alla gratis. Memn mycket annat är det inte. Och jag är van att vara i New York med lön, inte med halvt och snabbt sinande studiebidrag. Jag är van att vara i New York med kvitton man sparar för att få tillbaka pengar på, inte kvitton som av vana samlas och sen enbart blir ett bevis på mängden egna pengar ut. Jag är van att inte märka att New York är en stad som är än mer fantastisk med pengar. Men jag märker det nu.

På flygplatsen. Taxin stod där dem brukade. Hemma är taxin bortplockad ur livet. Här var den så naturlig, den brandgula skruttiga, som enbart tar kontanter, med en taxichafför större än bilen, med en osannolik svada. Här var den naturlig och inte förrän i bilen reflekterade jag över hur snabbt taxametern tickade. Reflekterade en kort sekund, innan det var glömt, övermannat över lyckan av att vara framme. Av dofter, syner, ljud. Över myllret. Som är gratis. Några timmar senare. På middag med härliga vänner. Och deras vänner. Och vänner till dem. Som alltid i den här staden är man på timmar uppslukad i nya bekantskaper. Samtalen drar iväg, liksom krognotan. Insåg jag när korten drogs fram för den automatiska delningen. Insåg igen. New York är fantastiskt. Men äter studiebidrag. Fort.

Här uppkom i min tillvaro ett dilemma. En dialog mellan Jessica termin 3 och Jessica termin 11. Jessica termin 3, som just nu på kontot har pengar som tillhör Jessica termin 11. Jessica termin 3 som hemma i Stockholm bara övertrasserar sin månatliga budget lite. Och bara ibland. Som inte ens saknar det särskilt mycket särskilt ofta, det där med lön. Jessica termin 3, som plötsligt här, berusad av staden, inte alls ser den rättvisa fördelningen mellan terminer som självklar. Som vill ha allt, till sig själv, här och nu. Något Jessica termin 11 inte gillar. Antar jag i alla fall. För hon har en mycket lägre röst här borta, överröstad av myllret på restaurangen, av pratsamma expediter och snacksaliga taxichafförer. Hon har lägre röst och mindre talan. För så mycket lockar, där mycket är gratis, men ännu mer kostar pengar. Samtidigt finns hon där, hungrig och upprörd. Gillar inte nudlar. Kommer vilja ha nya sneakers och lämna in cykeln för punkalagning. Även termin 11. Och det stör. Stör euforin över att vara här, stör glädjen över vännerna, över staden. Stör plötsligt livet termin 3, vilket är livet som är nu.

Eller störde- för jag bestämde mig, snabbt, redan första kvällen, för att det faktiskt är Jessica termin 3 som åkt till New York. Jessica termin 3, som inte behöver de dyraste väskorna, inte köpa hel höstgarderob på Barneys eller åka taxi överallt. Men som tycker om att kunna dela restaurangnotor med vännerna på ställen där maten är fantastisk, som vill köpa de där jumpadojorna som hjärtat slår dubbelvolt av och köpa glass som kostar mer än vad som kan motiveras. Tio dagar i den friheten, det får Jessica termin elva leva med. Eller så får Jessica termin fyra, fem eller sex kompensera. Det är oklart och just nu oviktigt. Just nu har jag semester. Med fantastiska vänner i en fantastisk stad. Där mycket är gratis men mycket kostar pengar. Och i tio dagar får det vara så.