Status quo

Och så var vi igång. Och det var fantastiskt att komma tillbaka och träffa alla, alla de vänner som jag inte förrän nu riktigt insett har blivit så viktiga. Och det kändes lite som att komma tillbaka till skolan på sommarlovet inte i årskurs två men i årskurs tre. Inte direkt spännade, vi är gamla i gemet nu, men förväntansfullt. Och med T4orna ute på sjukhus är vi inte bara inte längre nyast, utan faktiskt nästan äldst. Vi är inte längre inte bara de som inte hittar sämst, utan nästan de som hittar bäst. Inte för att det spelar någon roll. Inte för att det förändrar något.

För inget är förändrat. För precis ett år sedan var allt så oerhört nytt. Precis ett år senare är det som slår mig mest, hur allt är så precis som förrut. Nästan samma människor, med några få som tillkommit eller fallit bort. Men i övrigt, till och med första dagen häpnadsväckande lik de alla som varit. Hinner som vanligt upp B på cykeln någonstans mellan övergångsstället och entrén, hittar som alltid A i kaffekön. Och alla samlas på morgonen i samma små grupper, vår snart placerad som vanligt i bakre vänstra delen av aulan. Och de tolv veckornas frånvaro är som bortblåsta. Föreläsaren ägnar en god kvart åt att få bild och ljud att fungera, uppgivet suckandes "har inte riktigt förstått hur det här nya systemet fungerar" och "nu sedan de byggt om kan man visst inte längre...". Allt är som vanligt. De på raden längst fram somnar efter fem minuter, några på raden bakom en stund senare. Vi hittar gratiskaffe utanför någon annans klassrum och flockas som hyenor. Vi matas med foramen och angulus och musculus och nervus. Vi lyssnar ibland med båda öronen, ibland med ett, och skickar lappar och visar varandra foton på telefonerna. Social abstinens, eller kanske bara precis som vanligt. Lunchköerna är orimligt långa, och Jönsan har pureat svampsoppan och dränkt kycklingen i salt. Vi trängs runt ett för litet runt bord och äter av varandras luncher. Allt är som vanligt. Vi konstaterar att det är meningslöst att gå på anatomiföreläsningar men går dit ändå, kämpar sista kvarten för att inte somna och lovar oss själva och varandra att nu ska det nya ambitiösa "stanna i skolan och läsa varje dag till klockan fem"-livet börja. Och packar sen ihop väldigt fort efter sista föreläsningen och enas promenerandes hemåt att det börjar imorgon...

Allt är häpnandsväckande mycket som vanligt. Av tolv veckors frånvaro märks inget. Att vi bytt från termin två till termin tre är ännu mer omärkbart. Allt är häpnadsväckande mycket som vanligt, men det gör faktiskt ingenting alls. För som vanligt är ju faktiskt bra, riktigt bra. Så jag ser fram emot att imorgon åter hitta A i kaffekön, äta söndersaltad mat och nästan somna på anatomiföreläsningen jag kanske egentligen borde hoppat över. Men, jag fortsätter att tro på en förändring. Fortsätter att tro på att imorgon, då börjar nog faktiskt det nya ambitiösa "sitta kvar i biblioteket och läsa till fem"-livet...