Stentvättat och välberest

Vi hade ganska många diskussioner, A och jag, om sommaren. Om huruvida man skulle läsa i förväg under sommarlovet, börja småkika lite på neurologin och anatomin för att ha ett litet försprång. Eller om man skulle repetera, läsa människans fysiologi från pärm till pärn, nu i lugn och ro. Se allt en gång till, låta det sjunka in på riktigt. Kanske lite av båda. Tolv veckor var eoner av tid. Då, när allt räknades i tid kvar till tentan. Och när tid var dagar och timmar.

Några veckor in på sommarlovet tänkte jag tanken första gången. Om man skulle ta sig an lite neurologi. Tröttheten var förbi, ett litet sug nästan där. Ett sug i alla fall stort nog för att gå in på Hus75 och tanka hem sammanfattningen. Den väldigt långa sammanfattningen. Den sparades ner på skrivbordet. Sparades ner och glömdes bort, för några veckor, för starkare än så var inte suget. Tills jag befann mig framför en skrivare och tänkte att kanske skulle jag skriva ut den. För hittills hade jag ju inte kunnat läsa den, när den inte funnits på papper. Det var självklart enda anledningen till att ingen avslappnad inläsning påbörjats. Sagt och gjort, alla sidor skrevs ut och placerades prydligt i en plastficka. I en plastficka som de stannat i. Starkare än så blev aldrig suget. I en plastficka som inte har öppnats, men som i veckor bars runt. Låg i botten av helgövernattningbagen, nedtryckt i axelremsväskan för tågresan, bland solglasögon, frisbee och handduk i badkassen. Den har haft en upplevelserik sommar, min plastficka. Utan att jag ens varit nära att öppna den.

Det var någon gång mitt i juli som jag insåg att neurologin kanske var för avlägsen. Det var ju faktiskt inte förrän andra blocket vi ska läsa det. Kanske bättre att ge sig på den anatomi vi ska ha initialt. Och jag har ju mina flashcards, ultimata att bära med. På tåget. På flyget. Till stranden. Och där har de varit. Nu kantstötta, som om de tummats många gånger. Utan att ha tummats alls. Lite sådär som man tvättar jeans på för hög temparatur, allt för att de ska se slitna ut. Så har jag gjort med mina kort. Artificiellt slitna. Stentvättade liksom. Stentvättade och välberesta.

Nu har tolv veckor gått. Eoner av tid har passerat. Jag har tummade flashcards och en sliten sammanfattning i plastficka. Och har lyckats glömma det mesta från termin två. För utan piska händer väldigt lite. För utan piska prokrastinerar jag. Alltid. Allt. Jag borde vetat bättre. Någon gång borde jag lära mig.

Och det är ok, intalar jag mig. Jag är utvilad i alla fall. Redo att ta mig an allt det nya. Komma igång direkt, redan första veckan. Sitta kvar i skolan varje eftermiddag. Kanske till och med läsa in lite i förväg. Mmm, så får det bli. Så kommer det bli. Helt säkert…