Om allt som går oss förbi

Första timmen på morgonen. Fys 1 stod det på schemat, och efter blixtombyte och en stunds sedvanligt irrande i sjukhuskorridorerna dök vi in i rätt rum uppe på fysiologen. Lungfunktion stod på schemat. Läraren, tillika läkaren, som föreläst enthusiastiskt igår var lika enthusiastisk idag, och medan rummet fylldes av sena insläntrare pillade han med datorn som inte tycktes vilja starta. Lika lite som den dator som stod brevid, som han redan konstaterat omöjlig att få igång. Hårdvaruproblem sa han bestämt, innan han skjutit den åt sidan. Nu arbetade han med dator nummer två, vid gått mod medan minuterna gick. Minuterna gick och datorn startade för att sen hänga sig och åter startas om. Mjukvaruproblem, mumlade han, och tryckte på restart för okänd gång i ordningen. ”Nu är jag riktigt arg” sa han men lät glad som en lärka och övergick till att rita flöde-volymskurvor på blädderblocket. Och dra några faktiskt ganska roliga skämt. Innan han överröstades av högljutt borrande på våningen under. Eller våningen över. Eller, mer troligt givet borrandets volym, både på våningen ovan och våningen under. Vi hörde inte längre vad han sa men han ritade glatt vidare. Någonstans här avbröt han genomgången och delade upp oss i en grupp som skulle gå och öva på spirometrar, och en som skulle stanna och diskutera fall med honom. Borrandet avtog och datorn startade för en stund. Vi pratade om obstruktivitet och hängmattekurvor, innan labassistenten stack in huvudet. Dubbelbokning mumlades det om. Det stod en stor samling människor som skulle in i labbrummet. Var han säker på att han bokat? Jodå, bombsäker, och han fortsatte nästan föreläsandes ut i korridoren, för att fixa. Och kom tillbaka någon minut senare. Inget var fixat. Bokningen var gjord men i hans sekreterares kalender. Inte i datasystemet. Och våra klasskamrater återanslöt lite snopna till oss runt bordet. I några minuter. Innan lamporna slocknade och projektorn dog. Innan stömmen gick. Vi tänkte att någon kanske snubblat på någon av det fyratusen sladdar som är spridda över golvet i vårt omklädningsrum till klinkem, som dubblar som någon slags elcentral. Det var bara en tidsfråga. Och vi tänker att det var en väldig tur att det var i vårt seminarierum strömmen dog. Och hoppas att det var bara här.

Och jag minns inte riktigt var i raden av allt som gick fel han sa det, men kanske var det ungefär här. ”Redan när man har vaknat och känner sig hyfsat frisk så har två bra saker hänt den dagen”. Bara så. Det var ett roligt uttryck, och betydde nog egentligen inte så mycket.

Träffade K i söndags. Vårt småprat om små och stora livsfrågor stördes av Ks berättelse om en vän. En vän som för ett år sen var bland de lyckligaste. Som hade allt det där man önskar. Som nu drabbats av det svåraste och nu står utan. Helt utan. Hon är en i raden av det jag sprungit in i senaste veckan. De som drabbats av sådant man inte vill att någon ska drabbas av. Människor som förlorar alldeles för tidigt. Som lever liv ingen borde behöva leva. Som först har allt sen plötsligt inget. Det grymma grymma. De som drabbats av saker jag inte ens i mina mest hypokondriska fantasier kunnat föreställa mig. De med liv jag inte ens drömt mardrömmar om. Allt det, väldigt verkligt, och nära.

Och tillsammans, det mörka så nära och det ljusa så uppmärksammat, så betydde det något, det han sa sådär i förbifarten. Sa mest för att vara rolig. Tillsammans fick de mina tankar att vandra iväg, bort från hängmattekurvor och restriktiviteter. Och så tydligt känna att det mitt ibland några dåliga saker finns en massa bra saker, som så ofta går oss förbi obemärkt. Eller mig. Att det så ofta drunknar i det där vi oroar oss för och tyngs av, eller bara de små sakerna vi irriterar oss på. Och att det är ett väldigt slöseri. Alla de fina sakerna som bara rusar förbi. Att vi inte inser det. Inser det förrän det är för sent, eller i alla fall nästan.

Jag lovar nu inte att varje morgon vakna överlycklig för att jag just vaknat. Det är en utopi, och en ganska fånig sådan. Men jag lovar att i de där stunderna då livet känns orättvist och svårt, faktiskt försöka påminna mig själv att det varje minut rusar förbi en massa saker som faktiskt är bra. Och försöka njuta av dem. Försöka låta lite mindre rusa obemärkt förbi. Försöka. Det får duga för nu.