Om böcker jag har men inte behöver, och böcker jag behöver med inte har

Då. Termin ett. ”The cell”. Obligatorisk kurslitteratur stod den under på kurswebben. Obligatorisk kurslitteratur omnämndes den som av lärarna på introföreläsningen. Obligatorisk kurslitteratur tolkade vi den som, och köpte den lydigt. Tillsammans med flera andra böcker som också var obligatoriska. Den var tjock och röd, ”The cell”. Tjock, röd och ofantligt dyr. Tjock, röd, ofantligt dyr och tämligen meningslös. Jag släpade den fram och tillbaka till skolan några dagar. Den tog upp halva väskan och knäckte närapå axeln. Jag bläddrade i den då och då, läste några stycken, och blev mest förvirrad. I "The cell” stod allt. Och det var alldeles alldeles för mycket.

Nu. Termin 4. Patologikurs, med obligatorisk patologibok. Jag minns inte vad den heter. Ingen annan heller. Utöver föreläsarna, som fortsätter tjata om den, kursboken. Den obligatoriska, som nästan ingen av oss har.

”Ni kan läsa vidare om det här i era kursböcker”. Vi tar liten, eller ingen notis vid det. Det läraren under tre timmar sagt, och fyllt en telefonkatalogtjock bibba av föreläsningsbilder med, känns som mer än nog. Vi varken hinner eller vill särskilt gärna läsa vidare.

”Bilderna jag visar kan ni titta närmare på i era kursböcker”. Bilder på rosa mönster, som är aningens mer deskiptiva än den svartvita kopian av det rosa mönstret, som mest ser ut som en ett grustag i extrem närbild. De tittar vi inte närmare på, i kursböckerna vi inte har.

”Glöm inte att ta med era kursböcker till seminariet”. Till seminariet där vi i rock och dubbla lager plasthandskar vänder och vrider på obduktionspreparat och operationsfynd. Här hade vi inte tagit med kursböcker även om vi haft några.

Termin ett köpte vi kursböcker för att någon sa att de var obligatoriska. Böcker vi inte behövde. Termin fyra drar vi oss för att köpa böcker alls. Nästan av princip. Även böcker som kan hjälpa till att förvandla grustag till cellöar. Inser såhär med en vecka kvar på patologikursen, att den där boken som jag så stretat emot att köpa, kanske skulle ha varit bra att ha. Boken som jag suckat högt varje gång de omnämnt kanske hade gjort det lite lättare att bringa ordning i lymfomsorter och auerstavar, i langerhanska celler och keratinoser.

Men på samma sätt som ”The cell” står relativt orörd i bokhyllan och lyser med sin 800-kronorspärm, så fortsätter kursboken vars namn jag glömt lysa med sin frånvaro. För lika lite som man börjar gå när man väntat en kvart på bussen, köper jag en bok som jag saknat i fyra veckor när en vecka återstår. Inte ett fullt logiskt beslut kanske, men det är beslutet som blir. Dock tillsammans med ett löfte till mig själv att i alla fall ge den obligatoriska kursboken en chans i nästa kurs. Och kanske finansiera köpet med försäljning av en relativt orörd ”The cell”, till en T1a, som köper den för att den är obligatorisk…