Om att veta, just nu

Jag letar länge innan jag hittar den, levern. Men blir alldeles lycklig när den äntligen stöter emot mina fingerspetsar som är djupt nedpressade nedanför Ls revben. Och försöker igen, och igen. Vi är inte i skolan, utan på en bäck i SATS omlädningsrum, efter det vanliga boxpasset med påföljande långbastu. Vi knackar reflexer, palperar fram organ, och L visar mig hur kärlen på handens översida magiskt försvinner när man lyfter händerna över hjärthöjd. Det är spännande och fascinerande. Det är vad jag ägnat hela veckan åt. Nu är det fredag kväll, och jag vill ändå ha mer.

I på tok för stora vita byxor och pösiga bussaronger har vi hållt på så hela veckan. Lyssnat, klämt, knackat och tittat. ”Välkommen, vad kan jag göra för dig”, ”Nu ska jag känna på dina lymfkörtlar i halsen och det kan kännas lite obehagligt…”, ”Jag skulle vilja att du vrider händerna som om du skulle sätta i en glödlampa…”. Vi leker doktor. Leker doktor och patient. Och mina händer känner nu A’s kropp utan och innan, liksom hennes känner min. Och det är besynnerligt att så väl känna en annan kropp, en som inte är ens egen eller tillhör den man delar säng med. Besynnerligt, men där, i den bäddade sjukhussängen, ändå väldigt naturligt. Att undersöka och bli undersökt. Vi leker doktor hela dagarna på undersökningsrum där vårsolen lyser in och dagarna går fort. Och jag hör mig själv viska till A under en genomgång igår eftermiddag, att jag inte vill att den här kursen någonsin ska ta slut.

Och därför sitter jag på en hård bänk en fredag kväll och låter L visa mig hur man palperar fram brachioradialissenan och knackar reflexer med bara fingrarna. Och jag frågar och frågar igen, och hon visar och visar igen. Och uppblandat med bastuns samtal om allt det viktiga i våra egna liv berättar L om patienter, och vi diskuterar livsöden och diagnoser, etik och fakta. Vi kunde hålla på för evigt, om inte luften tagit slut i bastun. ”Det är så här du vet” säger L när vi slutligen tar på oss jackorna. ”Det här är vad som visar att du har valt rätt den här gången”. Och jag tänker att det kanske är så det är. Tänker att jag aldrig satt kvar i ett omklädningsrum och diskuterade företagsstrategier. Inte där och ingen annanstans. Och jag ville alltid alltid att helgen skulle komma. Märker också att saknaden sjunkit undan en aning. Sjunkit undan och givit plats för lusten. Och vet inte om jag verkligen vet. Sviterna av senaste svackan är inte helt utläkta. Satte kanske ärr i övertygelsen. Men jag vet verkligen att det just nu känns fantastiskt bra.