Om takdropp, och ett framme som är nära

Det tinar. Ute och inne. Sakta men säkert smälter snön. Det är inte vår än. Snödrivorna är kvar. Allt är fortfarande ganska tungrott. Men det droppar från taket. Jag börjar försiktigt tro på att den kommer. Våren. Och det andra.

Informationskväll igår, på SÖS. Det är nära nu, så nära. Slutet på långa salsföreläsningar följd av sessioner framför rosaprickiga mikroskopbilder. Slut på preklinterminerna. Och framför allt är början nära. Början på det som är lite mer verklighet. Vi irrade i SÖS katakomber, och jag tyckte om det sekunden vi klev in i det skralt inredda rummet där den utlovade lätta förtäringen serverades. Och än mer sekunden vår kursansvarige läkare ställde sig upp och pratade. Det kändes som om han verkligen ville ha oss där. Det kändes bra. Och på hemväg kändes patologin plötsligt nästan som ett avslutat kapitel, trots att den inlärningsmässigt knappt börjat

Och i solgasset idag på Nytorget, brevid kaffe och semla, kändes inte ens patologin i stunden så oöverkomlig. Inte för att det direkt kändes som om jag kunde den, utan mer för att det kändes som om det inte var så noga. Just där och då kändes det som en betydligt större sak att det gick att sitta ute i bara tröja än att follikelcellslymfom har en translokation av BCL-2. Och betydligt mer relevant att fundera på om jag ändå inte behöver nya solglasögon till våren, än fundera på hur celltätheten i benmärgen ändras vi polycytemia vera. Det kändes nästan som om våren redan var här och patologin nästan var över, även om i verkligheten knappt börjat…

Imorgon har vi en förvirrande tenta. Jag hade nästan glömt den, så odramatiskt känns det hela. En tenta i grupp. På saker vi inte kan. En del saker inte än, en del saker sannolikt bara inte. Och jag tror vi alla förlitar oss på att en gemensam okunskap ska skapa någon slags kunskap, att tolv ögon som konstaterar att rosa prickar är rosa prickar ska på magiskt sätt lyckas förvandla dem till något mer. Eller så har vi bara tappat orken att engagera oss. Lite för tidigt ropar vi ”framme”. Vid våren. Vid slutet på patologikursen. För flera dagars instudering är kvar och oändligt mycket mer måste läras innan tentan. Och det ska snöa både torsdag och fredag.

Trots det, så tinar det idag. Ute och inne. Och just idag känns det som om det nog ska kunna ordna sig. Med våren, och allt det andra.