Om jullovet som inte var...

Upprop i måndags på den nya terminen. Vårterminen. Nya ämnen, nya föreläsare, nya kunskaper. Nytt nytt nytt. Som det brukar vara. Och spännande saker, nästan alltihop. Det kändes bra.

Och i fredags firades den på något sätt av, höstterminen, sammanfallande med inflyttningsfest hos W. Höstterminen som vi i fredags avslutade. Den första terminen, klar. Det kändes också bra.

Men däremellan, mellan termin ett och termin två, mellan höst och vår, där kändes det mindre bra. Där fattades något. Mellan höst och vår skilde en helg. Inte ett jullov. Inte något lov alls, utan en helt vanlig helg. För på KI har man inte jullov. På KI har man på sin höjd julförlagd instuderingstid…

Jag vill vidare, vill lära mer. Vill kunna allt, gärna nu, annars snart. Men något i mig, kanske min kropp, kanske min hjärna, kanske den lilla visa personen som sitter där inne och ibland drar i bromsen, vill inte. Jag vill läsa i tjocka tjocka fyiologiboken om mjälten och thymus, vill studera omogna eukarycyter i histologiboken, vill lära mig om T-lymfocyter och B-lymfocyter. Men den lilla personen inuti mig vill baka kakor, spela sällskapsspel, åk pulka och fika länge. Den lilla personen inuti mig vill ha sitt jullov, och struntar helt i KI's regler och Åkes förmaningar.

Det blir inget jullov. Inte i år. Sannolikt inte nästa. Vi har ingen strejkrätt, och jag hade säkert inte nyttjat den om den finns. Inte jag, men kanske den lilla personen inuti mig. Nu hoppas jag han nöjer sig med två dagars skolk och en skidresa. Att han sen låter mig läsa mina tjocka böcker ifred.