Delad ångest är... lika mycket ångest

Ja, och så till frågan hur det gick. Om det gick. Jag ställer den själv. Hela tiden. På tok för ofta. Fastän jag lovat mig själv att glömma. Att inte älta. Att låta det bero. Om två veckor vet jag. Till dess kan jag inte göra något ändå. Trots det vaknade jag halv sex imorse, med tentafråga framför ögonent. Jag skrev att porfyrier utan ljuskänslighet berodde på tidigt stopp i hemsyntesen, och hänvisade sen till uroporphinogen. Som är ett sent steg. Vilket jag vet. Hur dum får man vara? Säkert inte så dum. Jag var det. På många ställen.

Ville inte inte kolla svaren på nätet. Kom hem, vankade runt i tio hela minuter, innan jag inte kunde hålla mig. Smärtan när jag öppnade PDF-filen var fysisk, och räknade med darrande händer ihop poängen. Avskyr det här. Värre än själva tentaskrivandet. Men att vänta två veckor var ohållbart. Rättade mig själv snällt. Något säger mig att Åke sällan har den hatten på i tentarättning. Jag hoppas så jag har fel.

Och rättar jag snällt så gick det. Precis. Det känns som om jag i så fall har snubblat på mållinjen, men sen mirakulöst rullat de sista millimetrarna. Så att jag ändå är inne. Eller så föll jag huvudstupa. Precis innan. Och får nöjet att bli bubbelbarn igen i mars.

Är det en tröst att alla tyckte tentan var orimligt svår? Att ingen begrep den första artikeln, som är orsaken till att jag kanske dök på näsan, trots hejarklacken? Ja, eventuellt, eftersom det innebär att jag får plugga till omtenta med fina vänner, inte enbart min egen frustration, som sällskap. Men i övrigt inte. Delad glädje, dubbel glädje, men delad ångest… är bara ångest.