Om att bli kvar när det är nära

Sista veckan på jobbet. Nästan klar, och därmed oändligt svårt att motivera mig. Jag fungerar alltid så. Min hjärna drar likhetstecken mellan nästan klar och helt klar. Har helt tappat intresset så snart något nytt är synbart i horisonten. Något mer spännande, eller bara något annat, något nytt. Jag har vänner som är tvärtom. Som verkligen njuter av att göra saker perfekta. Av den sista putsningen. Av att gå från okej till fantastiskt bra. Det imponerar på mig. När jag är kvar för att notera det. Att det faktiskt blev perfekt. När jag inte redan rusat vidare, och gått upp totalt i något annat, något som bara är i startgroparna. Insett att jag ska omge mig med dem, perfektionisterna, trots att deras påpekanden runt allt som faller mellan mina stolar ibland är frustrerande. För vi bildar bra team, de och jag.

Jag fungerar likadant när det gäller att göra saker. Att lära sig saker. Älskar att göra allt första gången. När inlärningskurvan är så brant att den nästan är lodrät, när allt allt allt är nytt och spännande. Älskar att bemästra det mer och mer. Gå från totalt okunnig till helt ok. Ibland till och med att gå från helt ok till riktigt bra. Men någonstans där tar det stopp. Jag behöver inte ha de absolut snabbaste paddelskären i kajaken, behöver inte ha de perfekta löpstegen eller stå längst kvar på surfbrädan. Jag behöver inte vara bäst, vill det nästan inte. Bara bli bättre, i rask takt bli bättre. Bäst kan andra få vara. Vännerna som njuter av perfektionen.

Funderat på om det borde oroa mig. Att jag tröttnar så fort. Man kan inte lämna ett operationssår när hälften av stygnen återstår, inte tröttna när bara detaljerna i medicineringen är kvar att fastställa. Och kanske ska man helst vilja bli den allra bästa kirurgen, eller medicinaren? Bestämmer mig för att låta bli. I insikten att jag faktiskt har avslutat en väldig massa saker senaste åren. Med hyfsad perfektion. Trots att det inte är där jag får kickarna. Det kräver viss disciplin, viss ansträngning. Men den kan jag plocka fram, den har jag plockat fram förr. Bestämmer mig istället för att ha det i bakhuvudet, att jag är som jag är. Inte som en oro utan som en insikt. Saker vilar så mycket bättre som insikter än som orosmoment. Bestämmer mig för att I alla fall försöka. Som en insikt inför framtida val. De som ligger långt där framme. Runt vad jag ska göra. Runt vilka jag ska omge mig med.

Men för nu, återstår att hålla blicken på skärmen, hålla fokus på nu. Plocka fram disciplinen, som jag har när jag vill. Nu återstår att bestämma mig för att vilja. Vara kvar i den här veckan, i arbete. I avslutandet, inte i uppstarten. Jag kommer aldrig bli bäst på att perfektera. Men det gör ju inget. Det räcker med att jag försöker bli bättre på det, hela tiden blir lite bättre på det…