Tappade år

Ålder är intressant. Eller väldigt ointressant. Men facinerande. För jag har tappat år. Inte för att jag drabbats av någon minnesförslut. Inte för att jag ser yngre ut. Inte för att jag blivit mindre erfaren, mindre klok. Men ändå är det tydligt, att jag tappat dem. Åren.

På tåg från Uppsala. Äldre välklädd man, i sommarkostymen, läderportföljen, tidningen under armen. Jag i sommarklänning, sandaler, men jobbandes, framför datorn. "Läser du vid universitetet"?. Han är artigt nyfiken, pratsam. "Ja, det gör jag". Det svaret känns fortfarande ovant, trots att det varit verklighet i snart ett år. Han var snart pensionerad professor vid universitetet, fick jag snart veta. ”Så du arbetar under sommaren, vilken duktig flicka”. ”Men se till att njuta av sommarlovet, du kommer sakna det när du börjar arbeta på riktigt”. Jag sa inte att jag visste precis. Att jag provat det, många år. Att jag visste precis vad jag skulle sakna, att jag redan saknat. Jag blev i hans ögon "student", och blev därmed en ung flicka. Som inte erfarit mycket mer än några terminer i en aula. Som inte arbetat. Inte på riktigt. För det är inte ordningen, den antagna. Tappade år där.

På buss från skolan. Vi tog sällskap från busshållplatsen, min anatomitutor och jag. Han, T3, jag T2. Vi pratade, hela resan som var lång. Han frågade om jag bodde hemma. Svarade tveksamt att ja, det gjorde jag. Konstig fråga. Var skulle jag bo om inte hemma? Några minuter senare kom nästa, ”Har du mycket mottagningar att gå på”? Åter förvirring. Läkarmottagningar? Ehh, nej det var ju vårdcentralsplaceringen då och då men… Tills jag inser. Hemma betyder hos mamma och pappa. Mottagning betyder studentmottagningar. Han bodde hemma. Han hade flera studentmottagningar att avverka. Om han, varför inte jag. Han var ju T3, jag T2. Han var ju per definition äldre. Tappade år. Många år.

På inskrivningen, för snart ett år sedan nu. Kille i fotokön, då okänd, nu en i klassen. Vi hälsade, artigt, lite trevande. Jag iklädd det gamla livet, i kavaj, portfölj över axeln. Inte klädd som nitton, men det gick honom förbi. För första frågan efter hälsningen från honom kom snabbt. När gick du ut? Åter viss tvekan, över frågan. När jag gick ut? Senast? Ja, det var i lördags… Han såg på mig, lika tveksamt, innan jag fattade. Ahhh, gymnasiet, inte krogen. Tappade år. Mängder av år.

Jag ser inte ut som nitton. Inte som tjugofem heller. Det handlar inte om det. Det handlar om att uppfattning av ålder ofta är relativ. Relativt oss själva. Ålder är relativ, och ofta en beskrivning av en livssituation, snarare än levda dagar. En T3a är äldre än en T2a. Så antar man. Man är student först, jobbar sen. Jag var äldre när jag var tjugofem än jag är idag. För en managementkonsult är äldre än en student.

Så jag lever år nu som jag kanske borde levt förr. Och då levde jag år som jag kanske borde levt nu. Jag gör saker i fel ordning. Eller så var det kanske rätt ordning för mig. Eller bara ordningen som blev. Oavsett så är det min ordning nu. Jag har tappat år, eller fått. Jag vet inte. Och det är inte viktigt. Det som är viktigt är att jag nu lever år som är bra.