Om dagen som delade innan från efter

Läste det i tidningen, som en notis. Årets antagningsbesked till högskolan har kommit. I år, en notis. För mig. För några av er andra vad det var för mig för ett år sen. En vägdelare, i tiden innan och tiden efter. Tiden innan, en nervös rastlös väntan. En söndernött ”refresh”- knapp på studera.nu. Och tiden efter, en glädjeyra utan like. En hejdlös lycka, en oslagbar känsla av odödlighet, en obeskrivlig frihetskänsla. Det var verkligt. Det som varit tanke i en evighet, varit prat länge. Det var nu verkligt.

Hade lämnat datorn några timmar, för en fika med en vän. Promenerade genom gallerian och surfade gåendes, som i sömnen in på sidan, så van vid att se det vanliga beskedet att jag nästan missade det. Svaret hade kommit. SVARET. Visste att det inte gick att ta sig in för att läsa det via mobilen, så ringde A, hemma, höggravid och tillförordnad datorvakt. Luften stod helt stilla, omgivningen försvann. Jag var mitt i gallerian, men där var nu bara jag. Jag, telefonen, och A med beskedet på andra sidan. ”Jag klickar nu då, jag kollar det nu”. Det var en fråga. Och jag hörde mig själv säga ”Vänta”. Plötsligt slog det mig, att det kunde vara ett nej. Och om det var ett nej var hoppet borta. Jag stod tyst, andades, ville vara kvar i hoppet om att det kunde gå en liten stund till. Utifall det inte gick. Några sekunder, inte mer. ”Nu, kolla nu”.

Och det gick. Mitt jubel hördes över halva Gallerian och hela jag var en virvelvind. Sov inget den natten, och flög lyckorusig till N i Göteborg morgonen efter. Och vi firade ihop, i flera dagar. N som varit med så länge, genom Handelsåren, genom jobbåren. N som känner mig utan och innan och som stöttat varje steg åt rätt håll. Gick in på akademibokhandeln första dagen där och vägde en av de tunga anatomiböckerna i handen. Jag hade gjort det förr, då mer som en lek med tanken. Nu var det annorlunda. Nu var den plötsligt nästan min. Den var nästan min liksom drömmen. Leken med tanken var nu snart min verklighet.

Ett år har gått. Anatomiboken sitter i hyllan. Och det är väldigt verkligt. Och naturligt. Det som var en dagdröm har blivit vardag. Med bra dagar och dåliga. Men även de dåliga dagarna är jag evinnerligt lycklig att jag fick det besked jag fick den där dagen för ett år sedan, dagen som delade innan från efter. Även dåliga dagar vet jag att jag är på rätt väg.