Långsamt, men ändå

Häromdagen hände något anmärkningsvärt. Jag läste en intervju av David Brennan, Astra Zenecas VD, i Näringsliv. Ett helt uppslag, och jag läste hela. I Näringsliv. Det låter inte anmärkningsvärt. Men det är det.

Det har inte hänt på säkert två år. Att jag läser en hel artikel i Näringsliv. Och då inte för att jag ville utan för att jag behövde. För ett år sedan hamnade hela delen direkt i tidninginsamlingen utan att jag så mycket som sneglade på framsidan. Hela min kropp stötte den ifrån sig, av rädsla att blotta åsynen skulle framkalla andnöd och adrenalinpåslag. Och krypningar i kroppen, de krypningar som bara djup och fullständig tristess kan skapa. Som en allergisk reaktion. Sviterna av en överdos.

Men idag, idag läste jag en hel artikel. Visserligen på tåg, där inget annat fanns att göra, men ändå. Jag läste den. Inte för att jag måste utan för att… Att det var direkt intressant är en överdrift. Det var det inte. Men det var inte smärtsamt. Jag fick inte andnöd. Tristessens myrkrypningar höll sig borta. Det kändes bra. Att vi kan befinna oss i samma rum igen. Näringsliv och jag. Att vi utan att vara vänner ändå kan umgås civilt. Att jag börjar återhämta mig från överdosen. Långsamt, men ändå.