Läkekonst

Skrev ett reflektionsblad om läkekonst som en del av examinationen av vår upptaktskurs i helgen. Reflekterade runt ordets innebörd, dess bredd, så mycket större än den medicinska vetenskapen.

Han ropade på avstånd, "Hej på er ungdomar". Det var vi och han, och en ganska lång väntan på en enslig buss. "Så var är ni från? Stockholm, ja där har ja vart, se. Byggde hus i Sumpan. Vet ni vart Sumpan ligger, ligger Sumpan kvar? Det var tider det...". Vi försäkrade honom om att Sumpan låg kvar, svarade snällt på frågor om var vi bodde, lät honom berätta osammanhängande med tandlös mun om livet före flaskan. Han blev så till sig att han glömde brännvinet kvar på bänken, och pratade, pratade hela vägen till tågstationen. Uffe, jämngammal med mina föräldrar men med ett liv som inte varit närmelsevis så snällt mot honom som mot dem. Och när vi svarade på vad vi studerade fick han det där i blicken, som ingen fick när man sa att man var civilekonom. Och sen berättades det om kärlkramp och piller, om brusten blindtarm, och lymfhålor. Han drog upp byxorna och visade blåsvullna ben. Ville ha diagnos. Ville ha en kur. Vi tänkte dålig cirkulation. Hjärtsvikt kanske. Och nog såg han lite gul ut. Men vi kunde ju egentligen absolut inget. Om det medicinska. Att han nog borde sluta dricka. Och röka. Det visste vi. Han med. Så vi sa inget.

Vi gav honom ingen diagnos eller kur, men vi lät honom berätta om sitt liv, vi ställde motfrågor och berättade lite lite om vårt. Och när han efter ett "Gud välsigne er" vingligt men glatt klev av bussen kände jag ändå att kanske kanske var det lite läkekonst vi just utövat, just där, just då. Utan mediciner. Med bara lite medmänsklighet och tålamod.