Ett körsbärsträd och ett leende

Jag gillar facebook. Har alltid gillat facebook. Det har räddat många ensamma morgnar i lounger, många middagar i främmande städer. Numera kan middagarna planeras, men istället håller facebook ihop vännerna jag plockat på mig tvärs klotet.

Något jag därmed aldrig begripit är alla applikationer som folk spenderar tid på. Jag har aldrig känt ett behov av att kasta får på mina vänner, förvandla dem till mumier eller varulvar eller låta ett quiz tala om vilket fysikformel, karaktär i Simpsons eller yogaposition jag är. Har följaktligen konsekvent tackat nej till varje inbjudan som kommit min väg. Tills nyss. Tills en av mina vänner började inte bara skicka inbjudningar till mig, utan engagerat kommentera sina aktiviteter på denna applikation i sina status uppdateringar. Till saken hör att denna min vän är en av de klokaste vänner jag har. En av dem vars omdöme jag litar mest på, i stort och smått. Inte den som brukar försöka förvandla mig till en varulv... Som terapi hävdade hon, avstressande, grymt avstressande.  Konfunderad, förvånad och nyfiken tackade jag motvilligt ja, en kväll när jag behövde just det. Kan det funka som terapi för en bolags-VD kan det väl göra detsamma för en läkarstudent. Tryckte på "accept" och planerades vips i en värld av bräkande, råmande och prunkande. Förvirrande och inte så avstressande, tills en liten bubbla med en enkel fråga dök upp. "do you want to help me harvest som artchokes"? Och en liten tecknad figur som såg frågande på mig. Jo, tänkte jag, jo, det kan jag väl. Tryckte yes, och vips rörde sig min lilla figur över jordplätten, och samma figur som tidigare, nu med ett stort leende,  dök upp och utbrast "thank you". Den lilla figuren blev glad. Jag blev lite glad. Och så fortsatte det. Jag hjälpte henne skörda, och hon tackade. Jag gav henne ett körsbärsträd, hon gav mig ett tillbaka. Och blev gladare och gladare. Hon och jag. 

Jag kommer aldrig bli en anhängare. Kommer inte bygga min egen trädgård. Jag var inte ungen som byggde legot, utan den som lekte med det. Men jag tror jag förstår poängen. Ett tack och ett leende. Många får för få. Alla mår bra av dem. Så enkelt det kan vara. Och sov kanske lite bättre, efter insikten, eller leendena.