Nyanser

För en vecka sen var det upprop. En vecka har gått. Känns som en evighet. En bra evighet. Första rasten, mellan upprop och första föreläsningen. De var så många, ansiktena. Och tanken slog mig. Massan av människor, av ansikten, alla okända, oskrivna, de skulle dela liv med mig i 5,5 år. I 220 veckor. Deras ansikten skulle inte bara få namn utan få en personlighet, få en historia, av mig upplevd, och en del förhoppningsvis komma mig nära, bli riktigt viktiga. Det kändes märkligt.

Nu har en vecka gått. Ansiktena börjar bli bekanta, Massan har fått nyanser, de kända skiljer sig från de ännu ganska okända. Många har fått namn, en del lite historia, några redan blivit vänner, några börjat bli riktigt viktiga. Massan börjar upplösas, bli individer, många individer. På en vecka. 219 kvar. Ser fram emot att byta fler okända mot kända, mer kända mot vänner. Ser fram emot att dela 219.