Inlägg
Det är bra att resa. För perspektivet. För trots att jag är hemma igen, i svensk försommar, bland blommande vitsippor. Trots att jag efter kvällens löptur i kvällssol tänker att inget är vackrare än Stockholm på våren. Trots det, längtar jag just nu tillbaka, och dröjer mig kvar där borta i tanken. Silar, sorterar foton och intryck, reflekterar, funderar…
Där, använder man inte bälte. Kanske är man inte så rädd om livet tänker jag när jag ser kvinnan utanför taxirutan vingla förbi med dottern, knappt gammal nog att nå om mammans midja, sittande på pakethållaren. Utan hjälm. Utan barnsits. Men man är rädd om livet på andra sätt. Till exempel så har man inte värme inomhus, eftersom det är farligt. Och alla vill äta fiskens ögon, för det ger tur. Det är mycket som ger tur.
Tur, som behövs. Behövs för många tänker jag när jag ser tvååringen som sitter på trottoaren och leker med stenar med smutsiga händer. Han kommer behöva enorma mängder tur för att ta sig någon annanstans. Tänker jag, och ser honom lyftas upp av morfar. Morfar som med stort leende sätter sig framför majongbrädet igen, med lillkillen på knäet. Där sitter han, leende, med de andra tandlösa gubbarna. Mormor vankar trottoaren fram, iklädd pyyamas, som de andra rynkiga damerna. Det är så man gör. Hänger kläder på tork över den dammiga gatan, småpratar. De spelar majong. De sitter på trottoaren och pratar. De äter nudelsoppa. De passar barnbarnen och katterna. De lever sina liv där, på den trånga, dammiga, slitna gatan. Med nästan ingenting alls. Men lillkillen somnar tryggt i morfars famn. Och jag funderar på det där med lycka.
Kanske har vi tur som fötts till en värld av möjligheter. Av valfrihet, av all annan sorts frihet. Tills jag inser att vi inte är fria att spela majong på trottoaren dagarna i ända. Inte att vanka trottoaren fram i pyamas. Vi kan, men kan ändå inte. Vi är fria, men ändå fångna i valfriheten, i möjligheterna. Som vi måste göra något av. Göra det allra bästa av. Jag är tacksam för att jag har dem. Jag vill inte byta. Den gamla kvinnans liv har säkerligen på så många sätt varit oändligt mycket hårdare än mitt varit och kommer bli. Och utan att egentligen veta något om vad hon tänker och känner, så verkar hon ändå onekligen ganska harmonisk, ganska lycklig, där hon kisar mot eftermiddagssolen, i rutig flanell.
Vilken lycka att få möjlighet att "se" det här andra så som du har haft möjlighet att göra. Att kunna reflektera över här & där. Olikheter och likheter. Vad jag gillar här och vad jag gillar där....Det ökar vårt spektrum av förståelse för att olika människor gör olika val utifrån sina erfarenheter..
SvaraRaderaJag funderar på om -att gå ut i flanellpyjmasen skulle vara frihet....eller att hon kanske tog på mig det plagg som låg närmast tillhands. :)
Filosofiska tankar efter att ha läst en riktigt bra blogg. Tack och kram!
Du kan ändå välja att inte hänga med i hetsen utan välja ett enklare liv med mer tid över till att t ex spela mahjong med barnbarnen i knät. Se bara till att välja rätt specialitet! ;)
SvaraRaderaTack Ewa!
SvaraRaderaOch jag tror faktiskt inte jag vill varken gå i pyamas eller spela så mycket majong. Jag trivs oftast ganska bra i den hets jag är med i, och har ställt mig utanför den del jag inte gillar. Den ger mig ofta mer än den tar. Det är på inget sätt en glamorisering av fattigdom. Reflektionen är mest att vi ibland riskerar blanda ihop allt det där förverkligandet med lycka. Det kan kanske vara ett sätt dit. Men inte det enda.
Men visst ska tiden för majongspel-eller annat- få vara med i valet av specialitet, en gång lång långt i framtiden... :-)