Om solsken, även genom molnen

Hudkursen är över, och nästan vintern. Plockar fram vårjackan och stetoskopet. Promenerar till SÖS i converse och solen skiner, och fastän jag vet att solen inte alltid skiner på SÖS, så känns det lite så. Svängdörrarna hakar upp sig som de alltid gör, men andas in doften av kanelbullar som letar sig ut från pressbyrån till entren och väntar tålmodigt. Genar mellan färdtjänstchafförer, patienter ute för att ta luft i nattlinne och droppvagn, anhöriga som väntar för att vänta är det enda de kan göra och andra på väg som jag. Förbi biblioteket och sjukhuskyrkan, och ner i katakomberna. Någon går före och håller upp dörren. Ler, liksom hela SÖS gör idag. Älskade, saknade SÖS. Och jag inser hur glad jag är att vara tillbaka.

Snabbt genom katakomberna till klädförrådet, misslyckas som alltid med storleksval och drar på mig byxor som är för korta och för vida, och fyller som vanligt bussarongerns gigantiska fickor med för mycket saker. Allt är bekvämt välbekant. Hittar rätt hiss direkt och bländas av solen som skiner in när jag kliver på sjätte våningen. Och helt utan att kunna förklara det porlar det i bröstet. Av att solen skiner. Men mest av att vara tillbaka. Hemma, det är så det känns.

Hittar min avdelning och min handledare, och får egna patienter och prata med och undersöka och ringa konsult för och skriva remisser på. Och prata med igen, och ta blodgas på och känna på mage och ringa konsult för igen. Och prata med en tredje gång, och diskutera med överläkare, och prata med syster om, och sen prata med igen. Och det blir lunch innan jag hunnit blinka och Rackarbackens lunch är precis lika bra som vanligt, och de bjuder på efterrätt fast det inte är fredag. Och solen skiner in genom fönstret, den som alltid tycks skina. Och det blir eftermiddag, och jag skriver daganteckning och pratar med anhörig, och pratar med överläkare igen, och känner på mage en gång till, och ringer konsult, och får beröm mitt i allt och blir glad. Gladare vill säga, för är glad hela dagen och solen lyser varmt och SÖS ler vänigt.

Våren är snart, och SÖS är nu och föreläsningar och pluggstress är avlägset fast det var nyss. Och solen den skiner. Just nu skiner solen, även genom molnen.