Sakta, sakta

Geriatriken. Måndagen börjar med den vackraste av gryningar, vilket är bra eftersom jag redan är på bussen när solen går upp. Det är lite som vårdcentralen, hade någon sagt. Jag älskar vårdcentralen. Det är som att vara på avdelning, men man har mer tid, sa någon annan. Det låter också bra. Jag är förväntansfull.

Liknelsen med vårdcentralen har jag svårt att förstå. Det där med avdelning och tid, det visar sig stämma. Man hart tid. Enormt mycket tid. 

Redan efter den korta morgonronden med huvudsakliga budskapet att ingenting har hänt, börjar den gro, otåligheten. Det ligger I luften, tempot, eller bristen på det. Och när vi hälsat på alla patienter, trevligt, sakta, tålmodigt, kommer frågan naturligt, I vanan att vara effektiv, att jobba för att hinna med "Så, vad gör man nu". Får från doktor H svaret att man går igenom svaret på prover tagna. "Fast vi har ju inte tagit några prover idag", fortsätter han. Doktor H är duktig och trevlig och engagerad och på alla sätt bra, och att vi inte har tagit prover beror inte på at than har missat. Bara på att inga idag behövdes. "Och så skriver man in nya patienter”. Men från ronden minns jag inga nya. “Just nej, vi har ju inga nya att skriva in idag". Och sen? "Sen dricker vi kaffe". Och det gör vi.

Ibland ramlar någon. Då röntgar vi och tar EKG. Och lugnar och pratar. Och ibland åker någon hem. Då skriver vi ut läkemedelslista och gör epikris. Och lugnar och pratar. Vi ändrar lite i medicinlistor. Pratar med överläkaren och ändrar ganska ofta tillbaka. Och ja, lugnar och pratar. Inget som behöver göras blir ogjort. Det är bara inte så mycket som behöver göras. Jag nosar upp de få blodgaser jag kan hitta, skriver in så många det bara går. Letar arbete på ett sätt jag aldrig gjort förr och ändå händer det mindre än någonsin. Och för att kompensera för dagarnas totala brist på aktivitet fyller jag övriga livet till bredden. Morgnar, kvällar, nästan nätter fylls tills de nästan spricker, och på dagarna är jag trött. Med oundviklig effekt att jag jagar blodgaser lite mindre intensivt. Låter kaffekoppen få ta sin tid. Och tycker inte det gör så fasligt mycket att vi inte har någon ny patient att skriva in den här morgonen heller. Dövar otåligheten med sömnbrist, och sömnbristen med kaffe. En spiral som inte är långsiktig men som fungerar just nu. Den fungerar just nu och kanske därför, eller kanske av helt andra anledningar, blir dagarna ändå lite bättre.

I måndags kväll var jag frustrerad. Och djupt övertygad om att geriatriker blir jag inte. Inte frustrerad på läkare. Inte på patienter. Bara på tempot. Eller bristen på. Men sakta sakta vande jag mig ändå vid sakta sakta. För alla var ju trevliga, faktiskt väldigt trevliga. Läkarna var bra, en del väldigt bra. Och patienterna var i de flesta fall rara och tacksamma. Och det bjöds faktiskt på tårta. Och jag har lärt mig gå inte långsamt, men långsammare. Och hör mig själv överartikulera och prata aningens för högt med tjejen I kassan på ICA. Man kan uppenbarligen anpassa sig till allt. I alla fall när man är riktigt trött.

Geriatriker blir jag inte! Men sakta sakta har jag mig vid sakta. Lagom till att veckan är slut, och nytt moment tar vid. Ett moment utan oplanerade minuter, ett moment där allt går fort fort fort. Antagligen blir det bra. Efter en helg med många sömntimmar. Men kanske, bara kanske, kommer jag då för några ögonblick längta tillbaka till smörgåstårtorna. Tillbaka till sakta sakta.