Motvind

Det känns som uppförsbacke till KS. Varje dag. Fysiskt och mentalt. Benen är tunga. Det bär emot. Och vinden blåser rakt i ansiktet hur jag än vänder mig. Motvind, alltid motvind.

För det var länge sen jag pluggade. Kanske ett konstigt uttalande från någon mitt uppe i en 11-terminersutbildning. Men det är så det känns. Länge sedan jag pluggade i form av timmar eller ens minuter framför anteckningar och böcker. Länge sen jag pluggade så som i föreläsningar där fokus är på att memorera. Länge sedan jag pluggade, såsom i stress över tenta som kryper skrämmande nära. Länge sedan jag pluggade, såsom stress över all tid jag lägger på annat än att läsa, när det är läsa jag borde. Länge sen jag pluggade, och det bär emot att vara tillbaka i det. Det bär emot mycket mer än vad det har gjort inför varje tidigare ny kurs, när pausen inte funnits. Jag har vant mig vid ett liv utan pluggkrav hängande över axeln. Över att skriva mail eller spela wordfeud på tunnelbanan. Över att kunna ägna ledig tid åt lediga saker. Och jag har älskat det.

Så det är motigt nu. Hud. Inte mest för att det är hud. Faktiskt inte alls för att det är hud, utan för att det är plugg. På alla sätt riktigt plugg. Föreläsningar, seminarier, tenta. Långa dagar med mycket man ska minnas. Mycket som man istället glömmer. Mycket som man därför borde lägga tid på att repetera. Mycket som man inte ger den tiden. Förrän stressen vuxit sig stark nog, och tentan kommit lite för nära. Allt det där vanliga. Bekanta. Och nu plötsligt, genuint otrevliga.

Hoppas det är en svacka. Hoppas inspirationen hittar mig snart. Men just nu är det nästan bara motigt. Uppförsbacke.  Minusgrader. Och motvind.