Om ruset

Jag gör det varje år. Berusningen. Trots att jag vet vad som väntar efterråt. Cold turkey. Som en drog, så måste jag ha den. Njuter hejdlöst av ruset. Tills det är över. Vet inte riktigt vad som händer annars. Om jag inte får det. Om jag kanske bara går sönder. Eller om staden försvinner. Och jag förstår inte varför. Men jag måste ha den. En injektion NYC.

Tänkte att jag i år ska vara riktigt förberedd. Förberedd på vad som händer när ruset lagt sig. Inte bara sådär vagt i utkansten medveten om att det kan bli jobbigt sen. Utan helt och fullt redo. Armerad, rustad. Vet inte riktigt med vad dock. Vet inte riktigt hur man förbereder sig. Hur man försvarar sig. Men tänker att om ansatsen finns går det kanske ändå bättre. Landar jag mjukare hemma i vardagen. Saknar jag det lite mindre. Ljuset, ljuden, smakerna, dofterna, människorna, STADEN. När det är dags att lämna…

Men nu är det inte dags att lämna. Nu är det dags att möta. Nu ska jag i tolv dagar bara möta. Det. Dem. Gå på de kända älskade gatorna. Andas dofterna, känna smakerna. Bara vara, där jag älskar att just bara vara. Kanske bloggar jag om det. Kanske inte. Och sen, sen ska jag vara förberedd. På något lite oklart sätt ska jag vara redo att hantera det som följer. Eller i alla fall inte överraskas. Då, men inte nu. Nu ska jag bara vara, där det är som allra lättast att göra just bara det.