Och jag tror jag är ok

Hemma igen. Det är grått, kallt och lite regnigt. Lägenheten är tyst, förunderligt tyst. Liksom gatorna på natten. Jag saknar, saknar massor redan. Men jag tror jag är ok.

Jag tror jag är ok, trots kylan, de grå molnen och tystnaden. Trots saknaden. Förra året lamslog den. Saknaden. Startade tankar och en orkan av känslor. Väckte tvivlet, för första gången. Slog undan benen för säkerheten. För övertygelsen. Väckte för först gången frågan. Har jag valt rätt?

Sen dess har den legat där, frågan. Ibland besvarad med ett tydligt ja. Ibland obesvarad. Men från att ha ältats ohämmat veckorna efter hemkomsten, kliat, smärtat, skavt, så har den lagt sig lugnt tillrätta. För det mesta. På samma sätt som jag börjat komma till ro med saknanden. Längtan. Till staden och till annat. Den finns där. Den får finnas där. Och det är ok. Det är ok att sakna. Liksom det är ok att inte alltid veta. Att inte alltid kunna besvara frågan. Jag har vetat att det är det länge. Men lyckas numera ibland känna det också.

För staden finns kvar. Finns där som ett trygg hamn dit jag kan resa och vila. Vila och uppleva och känna och inte tänka. Och valet finns också kvar. Jag kan välja om när jag vill. Varje dag kan jag välja om. Och i den vetskapen kan jag låta frågan vila lite bättre. Och inser att jag just nu inte vill välja om. Att frågan just nu har ett svar.

Så nu ska jag ut i det kalla, leka med fina L och lilla I och sen springa mig varm och glad med en annan L, en annan av de fina vännerna som finns här. Inte där. Inte springa ifrån saknanden, inte springa ifrån frågorna, utan springa med dem. Så jag saknar. Och det rör upp saker inuti. Men det är ok. Jag är ok.