Om livet, om inget som är allt

Och det finns så mycket att skriva. Intryck, jag lever på dem här. De, och stora mängder glass, uppblandat med en och annan cupcake. Hög på socker och livet fyller jag dagarna med att göra inget. Strosar runt, gata upp och gata ner. Andas, känner, pratar, tittar, tänker, ibland, och tankar. Tankar näring, på alla sätt. Och det finns oändligt med tid att skriva, men samtidigt ingen. För att göra ingenting tar så mycket tid. Och jag låter det ta all den tiden. Det är det fina med semester, att allt får ta tid. Att allt kan ske när det vill, när jag vill. Samtidigt kan inget ske just då. För inget kan planeras, allt flyter. Ett dominspel där brickorna alltid faller, och det är lika bra att ge upp planerande och ta dag för dag, minut för minut. Och det ger jag upp så gärna. Middagarna blir av, liksom luncherna och drinkarna. Inte när det var tänkt men när något annat var tänkt. Något som inte heller blev när det skulle. Men något blir, hela tiden.

Lånar lite av allas liv, vännernas. Får en liten del av allt, fladdrar mellan världar och älskar det. Tills vännernas liv blir besvärligt och jag står utan husrum utan förvarning. Men det ordnar sig, så som allt ordnar sig, på något sätt. Och jag ödslar ingen energi på att oroa mig. För annat, för anat oroar jag mig, men inte för sånt här. Den här gången ordnade det sig med hjälp av andra fina vänner och en liten gnutta tur, och jag börjar morgonlöpturen i parken från väst istället för öst, bjuds hemlagad gnocchi och lär mig portugisiska av världens underbaraste tvååring. Livet är förunderligt och fantastiskt, och jag viill aldrig att det här livet- det överraskande och omtumlande- ska ta slut. Intrycken, jag älskar dem. Och älskar att vakna och inte veta. Vakna till ett liv som bara händer. Vakna till en dag som kan bli vad som helst. Nästan allt, utom tråkig. Tråkigt blir det inte, och eftersom tristess är det som tröttar mig mest har jag energi i massor, och behöver nästan inte sova, och hinner med tidiga löpturer i morgonsol och sena nätter på takterasser. Jag hinner, orkar, vill.

Jag vill ta med det hem. Äventyret. Intrycken. Lugnet. Ska fundera på hur. Senare. Inte nu. Nu har jag det. Nu behöver det inte tas någonstans. Nu, nu väntar staden, ljusen, natten. Nu, nu ska jag bara leva i det.