Om preklin, i efterhand

Mmm, nu är den avlägsen nog. Nu kan jag skriva om den. Om de nio timmarna av konstant sympaticuspåslag. Om högerhandskramp och blodsockersvacka. Om det mentala maratonloppet som jag inte önskar min värsta fiende. Om det som inte var ett dugg vackert.

Jag brukar inte vara nervös inför tentor. Brukar nästan se fram emot dem lite. För att det finns något skönt att få skapa något konstruktivt av flera dagars vag inläsning. För att kicken av att kunna, när den infaller, är stor. För att kicken av att ha det avklarat, som onekligen är större, för varje minut av tenta kryper närmare. Preklin såg jag inte fram emot. Inför preklin var jag nervös.

Förmiddagen överraskade med djupdykning i schitzofrenihypoteser och neuroleptika. Schitzofreni, som var en föreläsning. Som vi nästan glömt att vi ens haft. Farmakologi, som inga tidigare tentor dykt ner i. Neurofarmakologin, som låg kvar i den lilla högen med papper som låg kvar oläst brevid min säng. Tillsammans med tröttande njurfrågor gjorde det förmiddagen till en uppförsbacke, och lunchen var en kamp för att ladda om. Eftermiddagen ägnades halva tentan åt östrogen. Ett hormon av så många. Och endokrinologi, som är ett område, av så många. Ändå var det vad vi redogjorde för, i två enorma frågor. Och vi satt med uppdämpt behov av att visa allt vi kunde och blodtryck, hjärta och lungor. Om GI-kanalen och intermediärmetabolismen och ben och leder. Uteblev gjorde kicken av att känna att jag kunde. Trots att jag faktiskt kunde väldigt mycket..

Några minuter var jag arg, efter att tentan var slut. Tänkte på det där med rättvisa, och signaleffekt och en massa annat värt att vara arg för. Innan det rann av och insikten om sommarlovet tog över. För nu var det slut, maratonloppet, helt oavsett hur det gick. ”De rättar snällt” blev kvällens mantra. Kvällen, som inbäddad i kvällssol blev den bästa på länge länge. Och där kunde det slutat. Med mantrat och kvällssolen, som kunde glida in i ett behagligt sommarlov. Om det inte vore för seminariet. Seminariet dagen efter, som ersatt den tidigare så fruktade muntan. ”För att ni hade sådan enorm ångest inför muntan” förklarade den ena examinatorn dagen efter. Innan seminariet drog igång, där varje fråga genomlystes, vreds ut och in och sedan rätt igen, och alla saker alla skrev som man själv missat radades upp, som ett talande bevis på hur mycket andra vetat, hur mycket man själv inte kunnat. Och när allt var över och vi sakta började kunna andas igen, frågade de oss om det här kändes bättre? Frågade nästan inte, utan antog. ”Det här var väl ändå mest trevligt”. Det var det inte. Det sa vi alla med en röst. Eftersom vi inte haft någon munta kan vi inte jämföra. Men att få alla ens felaktiga och ofullständiga svar ingnuggade i ansiktet var inte trevligt. Det visste vi.

Så här i efterhand, när mantrat ”De rättar snällt” åter fått övertaget, inser jag att det var ett ganska bra seminarium. Att jag nu faktiskt kan de tre teorierna bakom schitzoferni. På samma sätt som jag i efterhand inser att pluggperioden inför preklin var fantastiskt givande, om än plågsam. För att jag nu faktiskt kan en väldig massa mer än jag kunbde innan, på ett oerhört mycket mer sammanhängande vis. Och att tentan i sig var… nej, inte ens i efterhand var den annat än just plågsam. Men i efterhand, är jag glad för preklin. Det var nyttigt. Givande. Lärorikt. Men trevligt var det inte. Inte ens i efterhand. Och Carl Johan, inte en enda dag, minut, sekund, var det vackert!