Om inget och inga

Efter en knapp månad på SÖS och nästan två innan på Huddinge, var vi så idag åter några timmar på KI idag. Främmande men bekant konstaterade A och jag när vi promenerade Torsgatan ner, genom ombyggnationerna som aldrig blir klara, och såg KI's flaggor vaja framför oss.

Och jag insåg, när KI's tegelbyggnader kom närmare, att jag inte saknade det alls. Inte för att de inte bar på fina minnen. För de gör de, nästan bara, microugnsköer och kemiföreläsningar till trots, konstaterade vi. Utan för att SÖS på alla sätt är så mycket bättre. SÖS, där vi nu ska vara i evigheter, är så mycket bättre än KI, där vi nästan inte ska vara alls mer. Det är sällan en känsla känns så rätt.

Saknar faktiskt nästan ingenting, tänkte jag, tills vi klev in i den välbekanta föreläsningssalen. In till de mer än välbekanta. Då sköljde det över mig med full storm, det som tidigare mest anats. Ibland, vid något av alla utbytta SMS. Att inget inte är samma sak som inga.

Uppslukades i V's varma famn, och kramar avlöste kramar. Och vi pratade i munnen på varandra och kramades igen och det var som första dagen efter sommarlovet fast bättre. Och under föreläsningens två timmar nådde få ord våra öron, än mindre våra medvetanden. Vi var fullt upptagna av att bara vara i varandras närhet. Viskade till de brevid, skickade meddelanden till de några rader bort. Och det blev så uppenbart att inget inte är samma sak som inga. Så tydligt hur oerhört mycket jag saknat dem. V, W, B och C. Och hur oerhört mycket jag tycker om dem.

Jag är van men vänjer mig ändå aldrig. Vid saknaden, trots att jag vet att det är myntets baksida. Att finna fina vänner innebär risk för konstant saknad. Jag har dem efter år av resande spridda över världen. De fina och ständigt saknade. I det perspektivet känns spridda mellan Stockholms sjukhus inte så dramatiskt. Men de är inte längre en del av min vardag. Och där vill jag ha dem. Det är en fantastisk grupp människor på SÖS. Det spelar just precis nu ingen roll. Nu är det de som jag saknar.

Men allt var som vanligt konstaterade A och jag, promenerandes samma sträcka tillbaka. Efter att ha fikat i Jönsan, delat känslor, skvaller och Ben & Jerrys. Nästan tre månader har gått och ingenting har förändrats, inte ens ett litet dugg. Och gällande just det här var det det bästa omdömet. Gällande just det här vill vi inte ha förändring.

För de är inte precis intill, men de är kvar. Tiden går, men står i delar stilla. Och jag inser åter, att saknad är ett litet pris att betala för att faktiskt ha.