Som en nötkärna

Låt oss kalla honom Gustav. Han sitter rakryggad i sängen när jag kommer in i rummet. Det måste vara du som är den unga doktorn, säger han. Som ska undersöka mig? Han säger det med det största av leenden. Gustav är 92 år. Så jo, jag är den unga doktorn. Även om jag inte är doktor än, förklarar jag medan jag slår mig ner på en pall brevid honom. Vi övar helstatus på patienter på avdelning. Gustav föll på min lott. Eller jag på hans.

Han har återhämtat sig fint från den lilla stroke han ligger inne för och jag frågar om han har några andra sjukdomar. ”Inte då”, säger Gustav och avfyrar ett nytt så gott som tandlöst leende. Frisk som en nötkärna är jag. Skriver ”inga övriga sjukdomar” på mitt papper. I blyerts. För säkerhets skull. ”Och tidigare, har du varit sjuk på något sätt tidigare? Så att du behövt besöka sjukhus?”. Han tänker efter lite. Jo, det har han. Hjärnhinneinflammation minsann. Den var illa. Det var nästan så att han inte klarade sig. Jag tar några noteringar. Frågar när det var och får ett svävande svar om att det var några år sedan. Jag frågar om han tycker att han återhämtat sig och jodå, det hade han allt. Han pratar vidare om flera veckor på sjukhus, om syskon som inte kunde besöka, och minns plötsligt att han fyllde år där på sjukhuset. 18 år fyllde han visst…

Han pratar vidare, om syskonbarn i USA, om resorna han var på i sin ungdom, medan jag går igenom mina statuspunkter så gott det går. ”Kan du följa mitt finger med blicken, Gustav”. Jag hjälper honom av med den stora skjortan och ser waranbrickan runt halsen. Han mindes att han tog några mediciner, men vilka det var, det hade han inte vetat. Jag frågar honom om den, och den tar han visst för cancern. Som han visst både opererats och strålats för, minns han nu. Jag frågar försiktigt om det kanske är så att han tar waranet för hjärtat, och kanske något annat för cancern, och jo, kanske var det så det var. Kanske flimrade hjärtat lite. Men det får det göra, säger Gustav och blinkar åt mig. Jag lyssnar på lungor och på hjärta som just nu inte alls flimrar. Hör inga blåsljud och hoppas det är för att inga finns. Och Gustav oroar sig lite när jag lyssnar. Barnbarnet ska gifta sig och han vill gärna gå. Slår hjärtat? Jodå, det slår. Så långt känner jag mig helt säker. Tar fumligt blodtryck och letar länge efter perifera pulsar, allt medan Gustav berättar, om sågverk och semestrar, om hur han brukade cykla förbi här utanför när SÖS byggdes. Och vi blir klara men Gustav är inte färdigpratad, och jag sitter kvar på pallen en stund. Får en dos söderhistoria. Funderar på alla saker jag säkert missat. Tänker på allt jag gjort fel. Han tar mig i hand när jag går. Tack, säger han. Tack, du är en bra doktor du.

Jag går ut och avrapporterar till min handledare. Får se Gustavs medicinlista. Utöver waranet är det två mediciner mot kolesterolet, en för diabetes, men ingen för någon cancer. Som visst en gång suttit i tjocktarmen. Också allopurinol, som jag känner igen som giktmedicin, samt en för astma. Också har han problem med osteoporos får jag höra. Frisk som en nötkärna var det…

På väg ut från avdelningen möter jag honom, ute i korridoren, gående med långsamma men stadiga steg. Doktorn, ropar han efter mig. Jag stannar till, trots att det är ett ovant tilltal. ”Visst var jag frisk, för att vara en så gammal gubbe”. Det är inte en fråga, utan ett påstående. Jag tänker på gikten, diabetesen och coloncancer. På kolesterolet, astman och osteoporosen. Och på stroken han är här för. Tänker att utöver det, så är han ju faktiskt ganska frisk. För att vara 92 faktiskt väldigt frisk. ”Som en nötkärna”, svarar jag. Vet inte om man får svara så men gör det ändå. Får dagens sista tandlösa leende emot mig. Och känner mig i några korta sekunder som en ganska bra doktor.