Alla borde få hoppa

Omklädningsrummet, klockan är nästan fem. Tänk högstadiet- skåp med hänglås, skraltiga bänkar, långt från dagsljus djupt nere i källarvåningens katakomber. Hon kommer in genom dörren, bussarongens stora fickor sprängfyllda med de vanliga atteraljerna. Hon går, eller, skuttar in genom dörren, kan inte gå stadigt av entusiasmen. Ser en klasskamrat på väg ur bussarongen och glädjen får utlopp. ”Åh, jag har haft sååå roligt idag”. Hon hoppar upp och ner och orden sprudlar ur henne. ”På akuten, två intoxlarm, blodgaser, återupplivning”. Orden kommer huller om buller och jag varken riktigt förstår eller minns alla. Minns inte orden, men hur de sägs. Glädjen, entusiasmen. Kompisen frågar och dras med. Snart hoppar de båda. Och strålar. En sen torsdagseftermiddag efter en lång dag på fötterna. En sen torsdagseftermiddag i ett omklädningsrum utan solljus. Där strålar de.

Lunchmatsalen, en torsdag. Alla är där, nästan bara här möts vi alla. Överläkarna och T4:orna, handkirurgerna och barnmedicinarna. Över pannkakorna, vaniljglassen och jordgubbssylten. I aldrig sinande mängd. Han sträcker sig över pannkakorna och pratar med kollegan. De diskutertar patienter. Intresserat, engagerat. Inte för att de verkar stressade. Det är uppblandat med skratt, med annat. Men hela tiden återvänder de, till frågeställningarna, till kliniken. Inte för att de måste ta med sig arbetet till lunchen för att hinna. Jag tror inte det är så. Det verkar i alla fall inte alls så, för de fyller på pannkakstallriken i godan ro. För deras röster utstrålar inte det. De utstrålar inte att de inte hinner, inte kan släppa, utan att de inte vill. De, och nästan alla andra där. Alla vid borden runt oss. Över pannkakorna, utstrålar de genuint intresse. Utstrålar att de gör det de verkligen vill.

Jag slås av det hela tiden, varje dag. Av entusiasmen jag hela tiden möter. Av lusten och energin jag vadar fram i. Av alla människor som gör saker de brinner för, eller i alla fall är genuint intresserade av. Det är nytt. Det saknades i den värld jag var förr. Där var lunchen en paus, ett andningshål för att orka, när den hanns med. Och ingen hoppade någonsin av entusiasm vid dagens slut. Inte någonsin. Det är en oändlig lyx. Att få omges av. Och att få känna.

Alla borde få ha ett jobb de vill diskutera över pannkakorna. Alla borde vilja hoppa av entusiasm vid dagens slut. Alla får det inte. Långt ifrån. Men jag får det. Och jag hoppar lite, bara av den insikten.