Nära inpå

Minskade fosterrörelser. Svaga hela tiden, och nu svagare. CTG visar att hjärtat slår, men barnet är slött, det bekräftar läkaren. Jag möter mammans blick, ser oron, känner den. Tar hennes hand, kall, och försöker krama undan skräcken. Hennes, och min egen. Som en iskall kår genom bröstet. Och andra handen söker sig nästan instinktivt in mot bussarongen, din lilla fot hamrar betryggande inuti mig. Du, allt annat än slö. Ändå fortplantas hennes skräck i mig. Allt så nära, så nära inpå.

Klinisk genetik. Lång föreläsningsdag, minuterna lika många som kromosomförändringarna som gås igenom. Slår dövörat till en stund, vill inte, orkar inte. Det räcker med de jag redan känner till. Bläddrar fram senaste ultraljudsbilden av dig på telefonen. Din perfekta lilla näsa, lilla panna. Du ser så frisk ut, och är det, intalar jag mig. ”Sju procent drabbas av någon sorts avvikelse” säger föreläsaren, och jag går därifrån i nästa rast. Alltför nära, alltför nära inpå.

Ambulanspersonalen rullar in henne i rummet där jag står med barnmorskan. En utmattad mamma, mycket blod, och en filt med ett litet knyte. Fött hemma, oväntat. Allt går fort och innan jag märker hur är knytet i mina armar. Mörka halvtimmesgamla ögon möter mina, små händer knyter sig och söker tafatt munnen. Och i några minuter försvinner jag från rummets kaos. Står med det lilla nya livet i mina armar och bara är. Livets mirakel, närmare än någonsin. Lämnar ifrån mig den lilla och placerar honom varsamt på mammans bröst, när hon är redo, några minuter senare. Lämnar honom ifrån mig men du är kvar, jag känner dina rörelser och jag längtar efter dig mer än någonsin. Din tyngd, din hud, din blick. Allt som är du. Livet, ditt, mitt, vårt. Ett vi, som är nära nu. Känslorna, så starka, längtan, så intensiv. I rummet, med den medtagna lyckliga mamman, det lilla nya livet och dina sparkar är allt så nära, så fantastiskt nära inpå.