37. Om att orka och inte

Dugga i eftermiddag. Om några timmar alltså. Klinikfri dag, tänkt som instuderingstid. Den enda instuderingstid jag haft. Eller, snarare, ingen annan tid har ägnats åt instudering. Till duggan som visst behandlar inte bara obstetrik utan även gynekologi. Som vi varken haft seminarier eller placeringar inom än. Dugga på saker jag inte kan något om. Om några timmar. Ändå är jag inte stressad alls. Och studerar inte. Alls.

Vecka 37: ”Den här veckan är en lämplig tid att sluta arbeta”, läste vi i vår gravid-app i morse, den som följer dig. Men barnmorskorna som jag går med är trevliga, trevligare än någon yrkesgrupp jag stött på i utbildningen. Som om de varmaste, mjukaste, mest empatiska syrrorna selekterats ut och hamnat här. Efter dem orkar jag springa i timmar. Märker först tröttheten i benen när vi hamnar i fikarummet och knäckemackan når munnen. I fikarummet finns tårta, som jag får ta av. ”Ta till er båda” säger en av barnmorskorna, och drar fram den bekvämaste stolen åt mig. I klädutlämningen känner de mig nu. ”Jag hittade en annan sorts tröja här, tänkte på dig och la undan den”, säger tjejen i luckan när jag för femte gången kommer för att försöka hitta en tröja som går över magen, utan att resten av mig drunknar. ”Gå ut om du inte orkar mer. Du är tuff nog som bara är här”, säger läkaren jag går med, innan vi går in till snittet. Det magiska. Det finns ingen anledning att sluta jobba, när jobbet är så här.  

Vecka 37: ”Den här veckan är en lämplig tid att sluta arbeta”. Det har jag inga planer på att göra. Men har nog ändå på ett sätt gjort. Lär av det jag ser, och det är mycket. Men öppnar boken sällan och disträtt. Till det finns ingen ork. Eller inget fokus.  Duggan får gå som det går. Det finns en omdugga, Någon gång när livet är annorlunda. När du kanske finns. Läser en sida och tappar sen fokus. Packar istället väskan. Den där väskan.

Var med och förlöste en kvinna i vecka 37 igår. Min vecka. "Snart är jag mamma, snart är jag mamma" skrek hon som ett mantra de sista krystvärkarna. Jag också, tänkte jag. Snart är jag också mamma. Och allt svindlade lite.