Om kärlekens baksida

Har du förändrats av att få barn? Jag har fått frågan några gånger, och lockas att svara nej, inte alls. Jag är fortfarande jag. Skrattar åt samma saker, gär det mesta jag gjorde innan, pratar om en väldig massa annat än blöjeksem och sömnrutiner. Lockas att svara nej, inte alls. Men vet att det är fel.

Sveriges korrespondent Nils Horner dör. Brutalt nerskjuten i Kabul. De rapporterar om det hela dagen på radio. Och jag gråter. Floder första gången. Sen varje gång det nämns. Vilket det gör nästan hela tiden. Jag kände inte Nils. Men han var en levande människa som dog. Det får inte hända. Jag kände inte Nils. Men det gjorde många. Och deras sorg ekar i mig. Och jag gråter lite igen.

Vi ser The Constant Gardner. Vacker film. Där folk dör. Huvudpersonerna till och med. Och jag gråter. Under filmen. Efter filmen. Det gör ont att se det. Det är inte ens på riktigt. Men det kunde det ha varit. Och det räcker. Det kunde varit riktiga människor som förlorade livet. Men riktiga anhöriga som tvingades leva vidare utan dem. Därför gråter jag, efter att filmen tagit slut.

Plötsligt får människor inte dö. Människor har aldrig fått dö, men nu får de plötsligt inte INTE dö. Jag brukade gråta när någon dog, eller for illa. Någon jag kände. Eller hade träffat. Hade en relation till. Men inte för alla. Okända. Till och med påhittade. Och inte så mycket. Brukade inte skakas om så djupt. Hemskheten, tragiken, i någon som förlorar livet har fått helt nya proportioner. Och sorgen hos de som är kvar. För det är baksidan av att älska som man aldrig har älskat. En potentiell sorg man förr aldrig kunnat föreställa sig. En sorg bortom alla proportioner. Större än allt.

Den där gången i Tegnerlunden, när A plötslgt ryckte upp dig ur vagnen eftersom han inte såg dig andas. Det korta korta ögonblicket, när mitt hjärta, våra hjärtan, nästan stannade, nosade jag på den. Sorgen. Smärtan. Skräcken. Ett kort ögonblick, tills du gnydde till, störd i din djupsömn. Och vi andades ut, och återgick till att bara älska dig. Utan baksidan.

Jag kommer möta döden i min vardag. Ofta till och med. Och sorgen hos de som blir kvar. Jag har valt det. Och jag måste möta den utan att varje gång gråta. Inte utan att beröras, men utan att varje gång skakas om i grunden. Jag vet inte hur. Men jag vet att folk gör det. Att läkare får barn, älskar dem från djupet, och arbetar vidare. Med döden.

Så ja, jag har förändrats. Du har förändrat mig. Du har gjort mig lyckligare än jag någonsin varit. Och därmed sårbarare. Och jag gråter när människor dör. Eller far illa. Alla. Människor jag inte känner. Människor som inte ens finns på riktigt.

Men annars gråter jag väldigt lite. För annars är livet rätt fantastiskt. Annars snurrar livet mest runt myntets framsida. Runt dig, och den villkorslösa kärleken.