Vi droppar in, en efter en, från iskylan och vintern som äntligen
kommit. Vi, som är färre än vi någonsin varit. En halva av en halva av en
fjärdedel. Eller något. De flesta har hittat hit, trots att schemat mailats
ut separat från schemat för föreläsningar. Som är separat från schemat för
placeringarna. Som är separat från listan för gruppindelning. Som är separat
för schemat för seminarier. Och som inte skickats ut, något av dem, utan kan
hittas på kurswebben, pingpong. Eller, på lite olika ställen på pingpong. Hursomhelst är vi
här, liksom de därframme, doktor S och doktor S, och barnmorskan C. Och
kurssekreteraren, som fotar oss alla innan våra frostbitna kinder hunnit återfå
normal färg. Vi är här och introduktionen sätter igång. ”Ni kan väl berätta vad
ni heter, vilka ni är, vilken erfarenhet ni har av gynekologi och vad ni
förväntar er av kursen”. Vi är få men inte så få, och den som väljs ut att
svara först inser lyckligtvis det, och förkortar snabbt ner det hela till att
tala om vad hon heter och att hon inte har några barn och att hon ser fram emot
kursen. Vi får ett ”välkommen” och ett leende var när vi sagt våra tre
meningar, och vi tror att hon nog menar det.
Kurssekreteraren delar ut ett häfte där allt står. Utöver det som
glömts. Eller är lite fel. Eller står i det andra häftet. Som hon delar ut lite senare. Vi bläddrar och
lyssnar och bläddrar igen. Lyssnar, utöver när doktor V och doktor S pratar
samtidigt. Vilket de gör ganska ofta. Ibland pratar de en i taget, fast säger emot varandra. ”Ni är tysta, är allt tydligt, inga frågor?”. Inga
frågor, eftersom vi är upptagna med att förstå var vi ser vilket nummer vi är,
vilket krävs för att förstå var vi ska vara. Och med att sen försöka förstå när
vi ska vara på de olika platserna vi ska vara på. Vilket beror på vem vi ska gå
med på just den platsen. Visar det sig. Scheman är svårt, men så här svårt
behöver det inte vara. Tänker jag när vi för tredje gången går igenom de olika
placeringarna, på ett tredje sätt. Innan det äntligen är fika.
Det blev visst lite förvirrat det här, säger kurssekreteraren när
vår lilla grupp irrar ner till föreläsningssalen efter rundvandringen, fastän
vi visst skulle gått till kliniskt träningscentrum. Eller ätit lunch. Ingen vet
säkert, eller så tycker de olika, doktor S och doktor S, som åter pratar
samtidigt. Och vi börjar vänja oss. Vid förvirringen. Alla är trots allt
trevliga. Och vi har fått fika. Det kunde varit värre. Vi tar våra jackor och går
till kliniskt träningscenter och mikrar vår mat. Tar med oss båda våra häften
och hoppas att det ska lösa sig. Som det brukar göra. För det är termin tio nu,
och vi orkar inte jaga upp oss. Och menade det trots allt, nästan allihop, när
vi sa att vi såg fram emot den här kursen. Trots att vi inte riktigt vet vad
den innebär. Eller var vi ska vara när. Eller hur vi ska få reda på det.
Vid dagens slut får vi fylla i en handskriven utvärderingslapp av dagen. På väg hem minns jag ett youtube-klipp som cirkulerade för något år sedan. Och inser att inte mycket ändras, utvärderingslappar till trots. Inser samtidigt att jag inte gett dem särskilt låga betyg. För de var ju trots allt vänliga. Engagerade. Och bjöd på fika.
http://www.youtube.com/watch?v=GTm6T3yR7us
Hej!
SvaraRaderaJag har följt din blogg en tid nu och känner att jag vill lämna en kommentar som tack för intressant läsning. Dina texter ger mig mycket inspiration och en unik inblick i vardagen som läkarstudent. Det är mycket värt för mig som strävar efter en plats på ett av läkarprogrammen i landet. Du hjälper mig att hålla min målbild än mer levande.
Jag tror för övrigt att du kommer att bli en helt fantastik läkare med hjärtat på rätt ställe - en läkare jag själv skulle vilja möta när jag söker vård. All lycka till dig!
/Nina
Tack Nina, vad glad jag blir. Och håll drömmen levande! Jag må vara kritisk mot utbildningen eller arbetsmiljön ibland, men det påverkar inte det faktum att läkarjobbet på så många sätt är helt fantastiskt.
SvaraRadera