Om spåkulor, trollspön och det farliga c-ordet

Vårdcentralen. Vårsolen skinner in genom fönstret. Hon sitter längst ut på stolskanten, foten studsar nervöst mot golvet. Det är för huvudvärken hon är här, den återkommande, dunkande. För huvudvärken, fast egentligen mest oron. Den som överskuggar allt, som finns kvar även när huvudvärken gett med sig. Hon säger det inte men jag läser det i hennes blick. Hon beskriver den, detaljerat, och svarar på mina frågor lite dröjande, tänker inför varje svar. På svaret, men kanske mest på varför jag ställer frågan. Försöker avgöra om jag tänker det hon tänker, det hon hela tiden tänker. “Har du några egna tankar runt vad det skulle kunna bero på”. Hon stelnar till, tittar ner. “Är det något du oroar dig för”. Jag vet vad hon tänker. Vad hon har på tungan. Ordet, så laddat, så dödligt att hon knappt vågar säga det. Hon viskar nästan fram det, efter tystnad jag väntat ut. “Cancer. Kan det vara cancer?”

Hon är den tredje patienten som jag möter på vårdcentralen idag som oroar sig för samma sak. Som kommer in skräckslagen, nästan övertygad. Övertygad om att den, huvudvärken, magvärken, tröttheten, är det stora farliga. Cancer. Och till ingen kan jag säga att det inte är det, att det med all säkerhet inte är det. Jag har ingen spåkula. Jag kan prata om sannolikheter, om att tumörer i colon sällan drabbar 35-åringar. Prata om vilka symptom som är vanliga, peka på att hjärntumörer sällan debuterar med bara huvudvärk. Prata om diffdiagnoser, som är betydligt mer sannolika förklaringar till trötthet än cancer. Men lova, det kan jag inte göra. Lovar istället snabb utredning och hon lämnar rummet, kanske lite lugnad men långt ifrån lugn. Med det stora farliga fortfarande hängande över sig, även när huvudvärken släppt.

Lungmottagningen. Rummet är lite dunkelt trots starka lampor. En tavla med en ledsen räv sitter där fönstret borde ha suttit. Hon sitter bekvämt tillbakalutad, kvinnan vars liv som snart ska slås i spillror. Ovetandes. Lugn, till synes lugn. I några sekunder till. Tills läkaren jag sitter med satt sig mitt emot, sagt de få orden som för alltid förändrar livet, skiljer före från efter. ”Cancer. Det är cancer”

Hon bryter ihop där och då. Som väntat. Småcellig lungcancer. Livet stjäls från henne. Hon bryter ihop och upprepar som i mantra. ”Han sa att det inte var cancer. Läkaren lovade att det inte var cancer”. Ser på mig, som om hon hoppas att jag ska säga att den betydligt äldre läkaren i stolen brevid mig i själva verket har fel. Att hennes allmänläkare, som ju lovade, trots att han inte heller med säkerhet visste, var den som hade rätt. Jag önskar jag kunde säga det. Att jag kunde göra något för att förändra det som var den osannolika men verkliga verkligheten. Men jag har inget trollspö.

Och jag vet i slutänden inte vad som egentligen är bäst. Att vara lugn tills man vet, med risken att det visar sig var ett falskt lugn, eller låta en med största sannolikhet helt omotiverad oro stjäla mängder av energi och glädje. Men jag vet vad som är rätt. Vet vad jag måste säga och göra. Och låter därör dagens tredje patient lämna rummet lugnare, men inte lugn, och gå ut i en vårsol de inte känner, till fler oroliga nätter. Jag vet att jag har gjort rätt, men det känns som om jag har gjort fel. Och jag önskar mig en spåkula. Fast allra helst ett trollspö.