Fira halvvägs

Det är idag. Lika långt framåt som tillbaka. Det känns som evigheter sen. Och har gått fantastiskt fort.

Då. Första dagen. Okända ansikten, oändligt många. Okända ord och uttryck. Ännu fler. Minns på kollot, hur våra spex skulle innehålla ”TATA-box”. Ett fullkomligt nonsensord. ”Ni kommer hinna lära er allt om den", sa en fadder. Det har jag gjort, lärt allt, och åter glömt. Liksom hela termin ett, som ligger inbäddad i en dunkel dimma av idag oklart placerad kunskap, med en rosa ton färgat av eosina celler och glädjen över att vara just där vi var. Oändligt antal föreläsningar om små delar av något ännu mindre, timmar över mikroskop. Men vi gled igenom det, vallade av nyhetens behag. På riktigt svåra tentor och detaljer till förbannelse. Och jag var knappt frustrerad. Eftermiddagar i kvava rum längst in i biblioteket, med hemmsnickrade minnesramsor och hemmabryggt kaffe. Tillsammans med de okända ansiktena som slutade vara okända. De som kanske allra mest bidrar till att dimman i efterhand är mest varm och behaglig. Då, som var för evigheter sen, men ändå ganska nyss.

Sen. Om lika lång tid. Då är vi klara och kan precis allt. Eller ska kunna precis allt. Eller, ska i alla fall kunna mycket mer än vi kan idag. Eller, i alla fall kunna mycket mer av det som är relevant… Känner man sig redo, tro? Känner man sig inspirerad? Känner man att man kliver ut i det liv vi på utbildningens första dag längtade till? Eller till något annat, men förhoppningsvis lika lockande? Finns det något kvar av det rosa skimret?

Nu. Mitt i. Det är att ha kommit långt. Och att ha lång tid kvar. Det rosa skimret syns bara till ibland. En del är bra, en del inte. En del känns fantastiskt inspirerande, spännande, lärorikt, rätt, bara rätt. Andra dagar vill man vända framför södra station. Kasta den tegelstenstunga läkemedelsboken i sopnedkastet.  Jag antar att det är lite som en förälskelse. Den kan inte vara för alltid. Det kommer toppar och dalar. Ibland är det en lust, ett kall, en glädje. Ibland är det ett jobb. Bara så. Och måste så få vara. Men idag är en av dagarna som är bra. Som känns rätt. Kanske på grund av vårsolen som hittat till och med till Huddinge. Kanske för att föreläsningen i palliation var inspirerande och tung och viktig på samma gång. Kanske för att det bara råkar vara en topp just idag, helt utan särskild anledning

På KS fick de tårta och skumpa. På Huddinge fick vi en föreläsning om palliativ vård. Men det gör inget. Vi behöver inte tårta dagen vi är halvvägs, det är så bra ändå. Så idag firar vi halvvägs. Men mest för att vi är halvvägs. Firar allt vi lärt. Firar alla vi lärt det med. Firar faktiskt också lite allt vi har kvar att lära. Firar att det oftare är roligt än inte. Firar att det oftare känns rätt än fel. Firar att vi är halvvägs till ett jobb som jag fortfarande ganska ofta tror kanske är världens bästa. Det är värt att fira.