Om liv i vårdens slutskede

Det var nog första riktiga vårdagen. Jag hade cyklat till Huddinge fastän jag har busskort. Såg tussilago i vägrenen. Hörde fåglar. Med vilja såg jag gröna knoppar på träden. Överallt vår, överallt liv.

Klassrummet var soldränkt, och tycktes även det finare. Kanske för våren. Kanske för lapparna han satt upp överallt. Han, som stod längst fram och sa välkommen till var och en som droppade in. Han som såg sådär vänlig och trygg och stabil ut, som man vill att alla läkare ska göra. Han som skulle prata om palliation. Skulle prata om döden.

Han började prata, om sig själv, om sin bana till där han var nu, och verkade än mer sympatisk än innan. Sen berättar han om en kvinna med obotbar cancer, en av hans egna patienter, och det märktes på alla sätt. Och genom historien lyckas han beskriva de olika typerna av smärtpumpar och de olika sorternas morfin, och vi lär oss en massa saker utan att märka det. Och han får oss att skratta, alla gånger med, inga gånger åt, och det känns naturligt och fint alltihop. Och han talar om empati och respekt och värdighet bara några få gånger. Men han utstrålar det i varje ord.

Och lapparna i klassrummet fick vi gå runt tysta och läsa för oss själva. WHOs definition av palliativ vård uppblandad med Harriet Löwenhielm och Hjalmar Gullberg, medan solen sken in genom halvööpna fönster. Det är det vackraste jag gjort på hela veckan. Och jag inser att jag läser för lite poesi numera. Och att en föreläsning om döden inte behöver riva upp. Att en föreläsning om döden istället kan lugna ner. Kan vara vacker.

”Liv i vårdens slutskede”. Han berättar att de råkade säga fel någon gång, men insåg att det kanske var mer rätt än det de egentligen skulle säga. Och det är just det han han beskriver. Han pratar om vad som händer med människan när hon dör. Inte på det skrämmande och sterila sätt som de gjorde på patologen. Inte på ett fluffigt och vagt sätt, som de gjort på PU-dagar. Utan berättar, sakligt och varmt. Efter patologen var jag vettskrämd. Efter cancerföreläsningarna också. För döden. Men nu, i stormens öga, känns inget skrämmande.

Kvinnan dör i föreläsningen slut. Såklart. Precis innan vi släpps ut till våsol och tussilago. Till överdoser av nyväckt liv. Och det känns inte konstigt. Föreläsningen om döden har på något sätt handlat om livet. Också. Om liv, i vårdens slutskede. Och jag cyklar hem under blå himmel. Men Hjalmar Gullbergs finaste dikt kvar i huvudet

Om i ödslig skog

ångest dig betog,

kunde ett flyktigt möte

vara befrielse nog.

Giva om vägen besked,

därpå skiljas i fred:

sådant var främlingars möte

enligt uråldrig sed.

Byta ett ord eller två

gjorde det lätt att gå.

Alla människors möte

borde vara så.

Och just då, kändes inget skrämmande.