Om en första

Entrén ser ut som sjukhusentreer gör. Golvfasta stolar i hårdplast där gamla och ännu äldre väntar på färdtjänst. Färdtjänstchafförer som vankar otåligt fram och tillbaka på golvet och väntar på andra gamla. En svag doft av kaffe och något bakat. Apoteket, affären där anhöriga och patienter med droppvagn köper tidningar och godis, receptionen där hon den där som hittar allt sitter, dit jag går fram, som jag blivit instruerad. "Yes, sweetheart, how can I help you". Och jag förflyttades från landstingssverige till landet där man är sweetheart för kvinnan i receptionen. Och jag insåg att rullstolarna de gamla väntade i var annorlunda. Inte direkt sämre, absolut inte bättre, utan mest bara annorlunda. Och färdtjänstförarna var nog inte färdtjänst, för sånt finns inte fick jag veta senare, som så mycket annat som inte finns. Och det luktade inte kaffe, utan kanske te, och den bakarom som kändes i luften var mer stekarom, ägg mer än kanelbullar.

Och dagen fortsatte just så. Med saker som vid första anblick kändes lika, som när man tittade närmare var så annorlunda. Och saker som initialt verkar så annorlunda, som faktiskt i själva verket inte är det. Återkommer jag till allt, när det hunnit sjunka in lite. När jag vet bättre vad som först verkar och vad som verkligen är. Nöjer mig nu med att konstatera att en sak är som hemma. Att det spritter lite i magen även när jag kliver in i en engelsk sjukhusentree.