Om pannkakor och den vänliga värmen

Det började med pannkakor. I samma rum som vi satt idag, i hörnet av lunchmatsalen. Och plötsligt känns ett år, det år som gått sedan dess, som en evighetet. Då irrade vi vilsna i kulverterna, visste inte vad en blodgas var och tittade storögt på allt och alla. Nu irrar vi fortfarande vilse, men SÖS har blivit hemma. Fler och fler ansikten är bekanta i kulverterna, alltmer småprat med folk i landstingskläder och med läkarskylt i kön till pannkakorna. Det är varmt och vänligt och jag vill vara kvar här för alltid.

Men det är sista lunchen och för alltid blir vi inte kvar. Inte ens med säkerhet under nästa kurs, för det är dags att välja igen. Dags att kastas in i den gigantiska ångestfyllda jättetombolan, där den obarmhärtiga slumpen avgör våra öden för kommande terminer.

Det är sista lunchen och H ställer sig upp och håller ett tal som inte är ett tal men som är ett på alla sätt av oss alla understött tack till vår kursledning som på många sätt bär ansvaret till att SÖS rakt igenom varit vänligt och varmt. De som hela tiden gör saker de inte behöver göra för oss. Eller, som vi tidigare vant oss vid att ingen gör för oss. Som får oss att hela tiden känna oss välkomna, känna oss som hemma.

”Ligg inte sömnlösa över det här” skrev Dr J i mailet i tisdags. Dagen efter tentan, skriven i Huddinge, som examinerade saker vi inte lärt oss än. Dagen efter hade han redan fått nys på det, redan utnämnt sig till vår advokat i fallet och lovat lösa det. Lovat att vi inte skulle behöva ligga sömnlösa. Dagen efter hade han löst det. Vår kursansvarige. Och advokat. Och allt annat vi på kursen behövt.

Och det har varit väldigt få sömnlösa nätter under den här kursen. Väldigt lite stress, väldigt lite orimliga krav, väldigt lite oinspirerande föreläsningar. En väldigt bra kurs med en väldigt bra kursledning på ett fantastiskt bra ställe, som varje torsdag serverar obegränsat med väldigt goda pannkakor. 

Så det börjar och slutar med pannkakor. Och vi kommer sakna det. Pannkakorna. Fast mest det andra. Mest det viktigaste. Sakna den väldiga vänliga värmen.