Om lösa papper, handsprit och det överskuggande lika

Underläkaren bär på tunga högar av mappar där journal skrivits för hand med oläsbar handstil på lösa lappar. Morgonrond. Stressad bläddrar hon mellan undersökningsresultat och labbvärden på andra lösa papper när överläkaren stället en fråga. Pratar med patienten gör hon inte, inte heller undersöker. Hon bär mest mappar, och skriver ner saker hon blir tillsagd. Underläkaren som jobbar under specialistläkaren som jobbar under överläkaren, men alla jobbar ändå på något sätt under Polly, chefssyrran, vilket alla vet och skämtar lagom brittiskt syrligt om. Överlag skämtas det mycket med allt och alla och ingen verkar stressad trots att inget sker i tid. Inte heller med någon struktur, rondar gör man i en ordning som skapas i stunden och patienter delas upp springandes till nästa rum. Springer gör man, utan att egentligen ha bråttom. Överläkare, specialist, underläkare och så jag..

"Sugar in your tea, sweetheart" när ronden är över och jag har inte mage att tala om för den övervänliga undersköterskan att jag egentligen är grymt kaffesugen och glömmer att teet kommer med mjölk om man inget säger. Så sippar på mitt starka mjölkiga te och konstaterar att det ändå båda smakar och ser ut som te, till skillnad från lunchens broccoli som kokats så länge att den slutat vara grön. Broccoli som inga patienter äter. De äter istället högar med jaffa cakes som de har travade på borden brevid sängarna i de ljusa fina rummen där draperier precis som hemma är det närmsta eget rum de flesta kommer. Att dra för och ifrån gardiner är min enda praktiska uppgift och kandisvanan hemifrån att som en skugga följa läkaren med stetoskopet vänjer jag mig sakta av med. "I will let you know if there is anything to listen to", säger specialisten. Fast det kommer han inte, för han lyssnar inte heller särskilt ofta, klämmer inte heller på så många magar, trots att vi är på gastro. Bläddrar mest i mappar, eller ber underläkaren göra det, och pratar fort, hysteriskt fort. Utöver när han pratar med patienten, då talar han högt och långsamt och kryddar med alla tänkbara äktengelska uttryck som jolly och sweetheart och old fellow. Han pratar högt och alla gubbar hör därmed svaret på"hur mycket alkohol dricker du i veckan", som här uttrycks som "how many pints do you have per day". Sen förhör han underläkaren på antalet alkoholenheter i olika ölsorter och underläkaren svarar med skrämmande lite tvekan med två decimaler.

Och mer än en gång vänder sig överläkaren till mig och säger "you will never see this in Sweden, where you take care of your people" och mer än en gång konstaterar jag lite bedrövat att det är sant. Om vårt folk och våra tänder, konstaterar jag när jag misslyckas med att begripa vad ytterligare en tandlös man I femtioårsåldern läspar fram. Och jag använder handsprit tio gånger ner än alla läkare, kanske för att kompensera för att jag saknar den vita hygieniska sjukhuspyamasen, som här ersatts av privata kläder. Har i smyg bytt kläder, till andra privata kläder, privatsjukhuskläder, men känner mig ändå inte helt bekväm. För mina klarblå chinos saknar de stora fickorna vanligtvis bågnande av block, papper, hammare och annat nödvändigt eller inte, och känns trots att de är helt rena inte helt rena, och jag blir skrämmande tacksam för det klargröna plastflastförkläde jag tigger till mig till endoskopin.

Men glömmer det lite när jag av den vänliga överläkaren visas den största esofagustumör jag varit ens nära att se, och glömmer det helt när samma överläkare lite oöverlagt berättar för den 47-åriga kvinnan att det sannolikt är en pankeascancer som gör henne gul. Då är allt plötsligt samma och lika. Skräcken i hennes ögon saknar plats och tid och tårar har inget språk. Världar rämnar lika på alla ställen. Samma lika, liksom min maktlöshet när jag dröjer mig kvar längre än överläkaren. Inte så länge som jag skulle behöva. Bara tills hon slutat skaka. Och livet är grymt överallt.

Skillnader som var stora blir plötsligt små, i skuggan av det viktigaste. De som får mig att vilja vara précis där jag är. Där jag är, inte som i England, eller som i Sverige, eller på någon geografisk plats utan finnas där i människors liv när det är som allra intensivast. Där känslor är som störst. Där allt är närvarande, sorg och glädje och skräck och hopp och förtvivlan. Där, i skuggan av sjukdomen, av döden, där paradoxalt nog livet är som allra mest just liv. I skuggan av det viktigaste, livets allra största, blir allt som är olika ändå väldigt lika.    

Imorgon akuten och lunga. Och fler sweetheart, tandlösa leenden, starka koppar te och överdoser handsprit. Mer av skillnader jag inte upptäckt än. Och mer av det viktigaste, det samma, lika.