Om allt som ordnar sig

Laos. Allt ordnar sig är det inofficiella valspråket, läste vi i en bok på Saigons flygplats. Och just precis så är livet här.

Nyårsafton. Vi kommer när det redan är kväll. Och vi fascineras av tystnaden, av att inga mopeder tutar, inga lampor blinkar, av att inget är allt på en gång utan allt en sak i taget. Middag, den enkla och nästan gratis, men helt fantastiska, som vi äter vid ett bord på gatan , får vi in en maträtt i taget. Som om de har ett kokkärl. Och notan får vi efter en evighet. Men vi blir mätta och väldigt nöjda en hel timme innan nya året. Och eftersom allt ordnar sig dras vi med av en ström okända människor till torget där regeringen och ölmärket, beerlao, de som föder landet, sköter nedräkningen.   På en stor TV-skärm sker, den, och väl framme skålar vi i skummande besk dryck. Ystra av värme, beerlao och kanske mest av glädje, då känns deras valspråk så rätt. 2012, ett bra år. För allt ordnar sig. Och sen sjunger hela enorma massan samlad på torget med med för full hals till ölmärkets reklammelodi, och vi dansar till covers och det känns som sanning.

Nyårsdag. Vi hyr cyklar av en gammal dam i ett vägskjul. Några har broms, de flesta går att styra, alla har faktiskt luft i däcken. Ingen hittar i Vientane. Ingen har karta. Men det ordnar sig. Och vi cyklar tills vi blir törstiga och då stannar vi och dricker och sen cyklar vi vidare tills vi blir hungriga, och då stannar vi och äter. Allt är lätt och behagligt och självklart. För vi vet ju att allt ordnar sig.

Halv nio avgår bussen med vår packning. Kursledare C tar fram sin mest tyska sida när hon säger det och vi är alla i tid. Alla utom bussen. Den kommer nio. Kanske. Men, när börjar det, frågar någon, lite nervöst. När vi kommer. Kanske. Det ordnar sig. Halv tio har vi promenerat till universitetet. Där finns ingen än. Men de kommer, och är oerhört vänliga, välkomnande och generösa, trots att vi trots öronen på helspänn hela förmiddagen inte förstår deras engelska. Vi lär oss om barnadödlighet och halv tolv har den på schemat utlovade kaffepausen uteblivit, och varmvattenbehållarna som baxats in i dalen baxas ut, odruckna, och vi föses upp en våning för väntande lunch. Eller lunch vi får vänta på. Tills professor R dyker upp och säger att bussen som skulle gå två går ett, och att vi måste äta lunchen som inte kommit än fort för vi åker till buss-stationen om 5 minuter. Så vi äter 5 tuggor fried rice och springer till väntande rickshaws till väntande buss. Som väntar och väntar långt efter att vi kommit på. Men sen åker sig. Inte i tid, men den kommer fram.

Jag kan fortsätta men gör det inte. För allt ordnar sig faktiskt. Hela tiden.  Och jag har helt slutat reagera på att inget blir som planerat, nöjd med att något alltid blir. Och är det något jag vill ta med mig hem från det här dammiga, vänliga, långsamma och vackra landet är det lite av valsspråket. Lite av "det ordnar sig". För det gör det faktiskt hemma i Sverige också, om man bara låter det.