måndag 16 januari 2012

Om svallvågor, och tanken som dröjer


Hemma igen. Fast kvar. Resan hem tog 22 timmar. Fysiskt. Mentalt är den längre. Svallvågorna av intryck fotsätter komma, trots att stormen av upplevelser är over.  Jag är hemma, men tanken dröjer kvar och ni får dröja med.


Sista veckan kom den närmare, verkligheten. Inte misären, men människorna. Verkligheten, inte som jag förväntat den, men jag tror, ganska mycket som den är. Mindre tydlig, mer nyanserad, mindre svartvit och mer komplex.


Vi köpte ut den tetanusspruta jag lite oplanerat behövde på sjukhusapoteket för 19 kronor. Kryckor kunde ordnas fram på en timme och kostade några kronor mer. Och de få patienterna som fanns på barnavdelningen, med tonsillit och lunginflammation, fick träffa läkaren nästan direkt. Eftersom nästan ingen går till doktorn. Utan gör som jag, och köper det de tror de behöver på Apoteket. Det kostar lite mindre. Och det är så man gör.


Den låg i en plasttunna. Han pekade mot den och la handen på magen, kirurgen vi gick med den här morgonen. 32 kg stod det på en lapp fäst utanpå. Det var vad den vägde. Tumören som kirurgen precis opererat bort från den 27-åriga kvinnans ovarie. Som ett tioårigt barn. Den måste vuxit till sig under år. Varför hade hon inte sökt vord tidigare? Läkaren ryckte på axlarna. Kanske hon bodde långt bort. Kanske hade hon använt traditionell medicin. Det kostar lite mindre. Och är så man gör. Så man alltid har gjort.


Han är håglös och matt, den lilla på britsen. Anemi. Beriberi. Bristsjukdomar han inte behövde ha. Bristsjukdomar eftersom hans mamma är övertygad om att man bara ska äta ris och ingefära efter förlossningen. Många månader efter förlossningen. För hälsan. Barnets. Som hon älskar. Och svälter. Av kärlek, inte av något annat. För att det är så man gör. Så man alltid har gjort.


Det finns ingen MR-maskin I hela Laos. Och den enda CTn på sjukhuset vi besökte i Vientiane är trasig. Sedan månader. Många har inte råd med verksamma mediciner mot kroniska sjukdomar, utan äter "stärkande piller". Cancer opereras om man har tur, och behandlas annars inte alls. Ingen strålning, inget cellgift. För det saknas resurser. Det är lätt att förstå. Upprörande, men greppbart. Men i Laos dör även människor för att de inte söker vård de skulle ha råd med. För att de inte använder sig av modern medicin när den faktiskt behövs. För att man gör som man alltid gjort, även när de skadar. Även när alternativ faktiskt finns. I Laos dör människor som inte skulle behöva dö. Det är svårt att greppa, oändligt svårt. Och svårt att ändra, oändligt svårt.


Det handlar om resurser. Men inte bara. Det handlar om kunskap. Men inte bara. Det handlar om respekt för det gamla. Men också för det nya. Det är oändligt komplext och oerhört viktigt.



Det här snurrar i mitt huvud just nu. Svallvågorna fortsätter slå. Jag är hemma, men tanken den dröjer kvar. Och det känns väldigt konstigt att vara tillbaka på kardiologen på SÖS imorgon. Bland fungerande CT-maskiner. Långt från beriberi. Jag ska försöka att helt vara där, också i tanken. Trots svallvågorna. 

1 kommentar:

  1. Bra skrivet!
    Kontrasterna är enorma, tyvärr vänjer man sig fort när man kommer hem igen. Men så mycket bra erfarenhet man får med sig!

    SvaraRadera