Samma fast annan

Och jag vaknar på morgonen av klockan, inte av att armen somnat. Eller av en tupp som bestämt att det är morgon. Vaknar och säger god morgon bara till mig själv. Och ingen säger god morgon tillbaka. Ingen stället svagt nescafe och torr baugette framför mig vid bordet. Jag ställer själv dit vad jag vill. Mat smakar annat än soya och jag behöver inte lägga till "not spicy" när jag beställer. Och jag beställer inte, utan lagar själv. Och handlar. Och äter. Själv. Ingen rullar in i mig på natten. Är täcket borta har jag haft bort det själv. Själv. På gott och på ont.

Varje sekund är inte längre delad. Beslut är plötsligt mina att fatta. Jag får välja. Jag måste välja. Jag kan vara ensam när jag vill. Och är det stundtals när jag inte vill det. Det är fantatiskt skönt att vara hemma. Till mina rena torra lakan och min mjuka säng. Till leverpastejmackor och filmjölk, som jag äter utan ett "Hurry hurry, leave in 3 minutes" i nacken. Till valfrihet att göra vad jag vill när jag vill. Det är i stunder fantastiskt skönt. Men ovant. Ovant och i stunder mindre skönt. att bestämma själv vad jag ska göra och när. Ovant, och mindre skönt, att ingen säger god morgon när jag vaknar. Småpratar innan lampan släcks. Delar upplevelser och tankar direkt i stunden. Sätter på musik jag inte hört men tycker om. Som det brukar, tills för tre veckor sedan. Nu ändå ovant. Nu ändå tomt.

På gott och ont är livet ett annat. Eller åter vad det var innan. Fast ändå inte. Landat i samma verklighet som är en annan. Ser saker som alltid funnits men som jag aldrig sett. Ser förbi andra saker jag alltid fastnat vid tidigare. Och det är kallare. Som alltid när jag rest, sådär omskakande rest, letar jag fysiska tecken på att världen är en annan. Ett hus som byggts, restauranger som öppnats, nya grannar i huset. Som alltid så finns det inga. Det är samma verklighet, bara målad med en lite annan nyans, utan att jag riktigt kan urskilja vilken. Och jag tror jag tycker om den, utan att vara säker. Och utan att det spelar någon roll. Det är så bara. Så här. 

För den är livet, verkligheten som är samma fast en annan. Och utan att veta säkert, tror jag att jag säger tack Laos, för den nyans den har fått.