Om att nästan vissla

Jag var på den där placeringen som på pappret låter så oattraktiv som en placering bara kan låta. Bara en eftermiddag, men ändå. Det är placeringen där folk känner efter lite extra om det inte svider lite i halsen, om det kanske ändå inte är bäst för patienten om de går hem istället. Det är placeringen folk utan framgång försöker byta bort. Där var jag igår eftermiddag.

Försökte inte byta bort den. Eller sjuka mig. Men var inte oerhört taggad, när jag efter lång god lunch i matsalen vinkade av A och R som vek av till medicinakuten och letade mig vidare genom korridorerna.. Efter-maten trött och lite oinspirerad, kommer jag in och välkomnas av ”Good day Sunshine”. En radio spelar musik. Och han visslar, doktor P. Doktor P som vi en gång haft på ett seminarium på samma ämne. Doktor P som redan då var obegripligt optimistisk, obegripligt engagerad. Som vi trodde bara hade en ovanligt bra dag. I så fall var igår ännu en, för han sken med hela ansiktet när han sträckte fram handen. Välkommen hit. Nu ska vi se vad vi ska gör för något spännande i eftermiddag. Han skämtade med syrrorna, också de glada och trevliga på ett nästan uppsluppet sätt. Patienterna kom, togs om hand, vänligt och varsamt, undersöktes, och gick. Alla tackade. Alla kände sig väl bemötta. För doktor Ps glädje måste runnit över även på dem. Trots att de låg trötta och många lite rädda på en brits i sjukhusskjorta. Trots att det vi gjorde på pappret verker extremt obehagligt för patienten. Oattraktivt för oss. På pappret.

Hade en bra eftermiddag. Intressant. Och gick därifrån glad. Nästan visslande. Saker är inte alltid vad de verkar, på pappret. Och framför allt blir de inte roligare än man gör dem. Tack för det, doktor P.