Blast from the past

Mitt i det sist seminariet innan kliniska placeringen börjar. Seminariet som var lite för långt, i ett rum som var lite för litet, på en tid som var lite för sen, dök han upp. Han som vi trodde efter preklin lämnat oss för alltid. Tillsammans med molekylstrukturer och serinproteaser trodde vi han var borta från våra liv. Och våra inboxar. Åke Rökaues. Inte för att jag har något direkt emot honom. Det har jag inte. Däremot har jag väldigt mycket emot serinproteaser. Och deras följeslagare. Vi trodde hursomhelst att han var borta. Då, då kom det. 

"Hej och välkommen till starten av kursen DFM1!

I morgon i samband med det OBLIGATORISKA uppropet delas kursinformation och scheman (ett och samma kompendie) samt kurskort/registerkort ut och jag informerar om kursen och vissa praktikaliteter..."


Mailet var långt. Snåriga meningar med många detaljer. Oklara radbrytningar och utropstecken där jag inte ville ropa ut. Som det alltid var. Det var såklart felskickat. Uppenbart för alla. Ingen av oss skulle ropas upp på någon kurs ledd at Åke Rökaeus. Än mindre DFM1. Trots det hann jag få några millisekunder av sympaticuspåslag, bara av hans namn i "send" fältet. Se OBLIGATORISKT sådär i stora bokstäver. Drog igång en våg av diskussioner. Av minnen. Av enorm tacksamhet. För att det är över. För alltid är över. För att Åke numera bara dyker upp i våra liv som ett felutskick. Att hans serinproteaser är långt borta. Liksom preklin. Att kliniken är så snubblande nära.


Tittade ner i seminariehäftet. På patienthistorier om sarkoidos och lungemboli. Och rummet kändes luftigare, bara sådär.