Inlägg
Man ska nog inte springa på sjukhus. Jag vet inte, men något säger mig att man inte ska göra det. Springa för att man har bråttom kanske, men springa annars, det tror jag kanske inte man ska göra. Springa för att man är glad, och så i hela kroppen uppfylld av det, det ska man nog inte alls. På andra ställen, men helst inte i sjukhuskorridorer. Men jag gjorde det idag. I den långa korridoren till onkologmottagningen av alla ställen. Korridoren var helt tom, och jag kunde inte låta bli. För mig är glädje något så fysiskt. Den går inte att stänga in. Gick inte alls att stänga in idag. Så jag sprang. Bara idag, bara en gång. Imorgon ska jag gå. Men idag kunde jag inte låta bli att springa.
För ja, så bra var det
Å vad härligt att läsa! Kul med glädjespring. Har en gång gjort en kullerbytta i en korridor sådär helt själv (iofs inte sjukhuskorridor, men ungefär lika olämplig...) så tror jag förstår känslan:-)
SvaraRaderaSofia
Varför inte?
SvaraRaderaJag hade en gång en läkare som brukade studsa fram i korridoren - känns jättebra med en läkare som är glad och energisk. En som blir så glad av att se dig igen att han hoppar jämfota.
Forstätt att springa hoppa och hjula!
säger
Margaretha
Jaa, jag känner likadant! Småspringer ibland ändå, när ingen ser :-)
SvaraRaderaÅh! Där har jag också sprungit! Eller iaf åkt sparkcykel med en stor dator under armen (det fick man inte heller). Det var en incident vid ett tillfälle då jag fick göra ett långt sladdmärke i golvet och stackars gammel-Agda som med stapplande steg var på väg till Geriatriken kom undan med blotta förskräckelsen.
SvaraRaderaFör okända läsare bör tilläggas att jag INTE arbetar på sjukhus. Detta kan alltså inte tolkas som att jag svärtar ner den stackars läkarkåren.
Det är uppenbarligen inte bara jag som glädjespringer! Och Margaretha, du har kanske rätt i att man får det. Jag tror nog i alla fall att det nog ganska ofta är bra med en läkare som ser ut att vilja glädjespringa. Och än så länge är jag en sån, nästan hela tiden...
SvaraRadera