Om värme från okänd

Den var bara där, plötsligt. Just när den behövdes. Inte för att det var kallt. Utan för att jag behövde värme ändå. Trött, efter för många timmar på jobbet, efter redan många timmar i skolan. Och lite så som det kan kännas, som dagar kan vara. Mindre bra än de där dagarna då man lyckas vara sådär tacksam. Utan direkt anledning, bara ändå. Då var den där, plötsligt, på min cykelsadel. En sadelvärmare. Någon tyckte jag skulle ha den. Jag vet inte vem. Men det var en väldigt fin någon.

Jag cyklade vidare på lite mindre trötta ben. I kvällssol. Tror jag det var. Det kändes i alla fall så. Det är inte kallt än. Men den gjorde mig varm, sadelvärmaren från den okända. Lite om baken. Men mest i hjärtat.