Repetition är kunskapens moder?

Det var kanske inte allergins fel, att den blev så ointressant. För den låg sent på eftermiddagen efter en lång intensiv dag av föreläsningar non stop. Efter många veckor av sommarlov. Men mellan pricktestet och spirometrin tappade hon mig, föreläsaren som inte alls var dålig. Och jag tappade då, just då, ork och fokus. Intresse och engagemang. Och kanske var det inte allergins fel att just allergiseminariet idag inte var så inspirerande att förbereda som det om hjärtinfarkt häromdagen. Var på jobbet, och hade mycket att göra. Och många att dricka kaffe med. Det blev gjort, men utan större engagemang. Jag läste om det, spirometri och pricktest, men utan enormt intresse. Men någonstans mitt i det där seminariet började jag ändå tro att det var allergins fel. För det var de långsammaste tre timmar jag upplevt inom SÖS sjukhusväggar. Det var inte längre bara lite mindre engagerande, det var plågsamt tråkigt. Och det utan att hon alls var dålig, hon som höll vårt seminarium. För det var hon inte. Trots det var det alldeles smärtsamt enformigt. Att, åter, diskutera spirometri och pricktest. utredning i fall ett. Och två. Liksom tre, fyra och fem. När hon dessutom halvvägs genom seminariet ersattes av överläkaren som, åter, drog grunderna för pricktesterna och spirometrin började jag känna att en icke allergisk överkänslighetsreaktion inte låg långt borta. Just en sådan som jag senaste 24 timmarna hört alldeles för mycket om . Och jag fick en skriande lust att skrika "Pricktest och spirometri, gå vidare", sekunden nästa fall lästs upp. Det gjorde jag inte. Istället lyssnade jag tålmodigt på den långrandiga genomgången av testets resultat, nickade när antihistamin och kortison åter valdes som behandling och andades djupa andetag. Här och nu. Bara andas, bara vara. Mindfullness, eller något. Det fungerade inte alls.


Och hon var alldeles oerhört engagerad, överläkaren med den varma lugna rösten, som kommit in för sent, men som inte alls var dålig. Och jag kände mig oambitiös och otacksam som inte lyssnade engagerat och fokuserat. "Det är fantastiskt spännande det här", sa hon plötsligt, mitt i en utläggning runt hasselnötter. På ett oerhört inspirerande sätt. Jag ville tro det. Jag ville känna det. Men det var för sent. Jag var uttråkad utan återvändo.

Jag klarar av ganska mycket. Stress, i rätt stor mängd. Ansträngning, mycket och länge. Andras ilska kan jag ta. Förelämpningar. Sömnbrist och lågt blodsocker. Det var min räddning på jobbet förr, det som bröt ner många skakade jag av mig. Men tristess klarar jag inte av. Inte då, inte nu. Det är fysiskt smärtsamt när någon för tionde gången samma eftermiddag informerar om att äpplen är en korsreaktion på björkallergen. Och den varma lugna rösten som var just en sådan man skulle önska hos en läkare skapade myrkrypningar i kroppen varje gång den sa "pricktest". Jag funderade stilla på om antihistamin hjälper mot upprepningsöverkänslighet. Eftersom det verkar fungera på allt annat.

Kanske är allergi inte min grej. Kanske är upprepning inte min grej. En väldig massa upprepning av allergi är i alla fall inte min grej. Så jag blir nog inte allergolog. Utan att jag vet om det är allergins fel egentligen. Men det räckte med en eftermiddag av pricktest för att jag skulle få nog. Jag blir nog inte allergolog, och kan inte ens särskilt mycket om allergi. För repetition är uppenbarligen inte alltid kunskapens moder. I alla fall inte för mycket av det. I alla fall inte för mig.

Imorgon ska vi lära oss om arytmier. Förhoppningsvis helt lagom mycket.