Om glada fjärilar

Fantastisk helg på landet, sådär precis i glipan mellan sommar och höst. Plockat fulla korgar med trattkantarell och bakat allt man kan på trädens överflöd av äpplen.  Pallat gråpäron från vildtomter och paddlat kajak i total tysthet. Sett avsnitt på avsnitt av Mad Men med mamma och smulpaj. Sprungit mig trött på stigar. Trött och samtidigt pigg. Fantastisk helg. Och ändå har jag längtat till måndag.

Måndag. Imorgon. Första klinikdagen. Och fjärilarna fladdrar i magen. Inte de oroliga, utan de förväntansfulla. Fjärilarna man känner dagen före julafton. Dagen före något man vet blir bra. Det vet jag såklart inte. Men det är så det känns.

Vi hade information hela torsdagen, och det var som om vi var där för första gången på nytt. Virrig genomgång av journalsystemen som ändå snart ska läggas ner och bytas ut. Lärde mig nog ingenting alls men de fiktiva journaltexterna gladde ändå på något sätt. Och vi klickade oss runt bland låtsasjournaler på datorer som ständigt kraschade, och lärde oss kanske ändå något litet. Och skrattade mycket trots att journalsystem verkligen inte är roliga. Skrattade för att det var en sån där glad dag. 

Rundvanding igen, den här gången runt på avdelningarna. Var i vägen på kirurgakuten och på medicinakuten. Fyllde korridoren på MAVA och på medicinmottagningen. Blockerade dörrar på HIVA och på endokrin. Var hela tiden i vägen och efteråt inte särskilt mycket mer orienterade. Men förväntansfulla, kanske ännu lite mer förväntansfulla. Vi bjöds på ärtsoppa och pannkakor i matsalen, och fick på eftermiddagen schema efter schema, och mängder med information. Och jag tror att jag log precis hela dagen.

Jag tror jag log hela dagen och jag vet att jag tillsammans med M glädjeskuttade genom de bekanta katakomberna till klädförrådet. Travade tre ombyten av för stora kläder i skåpet. Tänkte att nästa gång vi ses är det dags. Längtade dit.        

Längtade dit och är nu nästan där. Efter fantastisk helg där jag ändå hela tiden längtat, lite sådär i bakgrunden, medan smulpajen gräddats. Imorgon börjar det. Och jag har inte ens haft tid att vara nervös eftersom jag har haft för fullt upp med att vara förväntansfull. Det är kanske skrämmande rakt igenom väl där. Men just nu känns det inte så. Nu fladdrar det bara glada fjärilar i mig. Just nu ler jag nog faktiskt hela tiden.