Om frihet, eller...

Sommarlov. För nästan precis ett år sedan innebar det frihet med stort F. Den efterlängtade hägrande drömmen. Den som vi dagdrömde om över preklinsammanfattningarna, Sommarlov innebar total frihet, total lycka. Solen sken från blå himmel, så starkt att jag bländades när jag klev ut från KI efter 8 timmar böjd över tenta. Efter åtta timmar böjd över tenta, och 3 veckor av intensivt plugg. Sommarlovet var frihet med stort F. Bara det.

I år kom det bara sådär, sommarlovet. En dag var schemat slut. Inget avancerat rutmönster av namn och avdelning och handledare att leta sig rätt i på papprets nästa sida. Inte ens en tom dag där det stod ”instuderingsdag”. Utan slut bara. Och min måndag är plötsligt inte SÖS angelägenhet utan bara min egen. Det är väl det som är frihet…

Och jag tömde mitt skåp igår. Bytte från mina scrubs för sista gången. Det tog en halvtimme. Inte för att skåpet var så fullt med saker, utan för att jag inte ville. Strosade runt i omklädningsrummet, vita kläderna på. Insåg att jag inte alls ville gå därifrån. Insåg att jag kommer sakna alltihop så himla mycket. Insåg att jag måste vara lite galen.

Och idag kom det, sommarlovet, bara sådär. Visserligen med ”det lilla förhöret” innan. Men det låg insprängt mellan smått kaotisk lek med mentometerknappar och trevlig gemensam avslutningslunch på Rackarbacken, och var inte förknippat med någon särskilt frihetskänsla. För det är sommarlov med allt vad det innebär, men jag känner mig inte fri, utan mest övergiven. Övergiven av den stora betongbyggnaden som har blivit hemma. Och när vi efter en lång lunch går ut från SÖS en sista gång finns ingen sol som välkomnar till sommar utan en regntung himmel. Symboliskt känns det. Och jag får lite lust att vända tillbaka igen, återerövra mitt skåp och fylla det med vita kläder, stetoskop och fullklottrade lappar. Otacksammast i världen, över ledighet, frihet, sommarlov. Otacksam och lite galen.

Så ja, jag inser att jag är lite galen, men inser när A berättar att hon nästan fick tårar i ögonen efter sista seminariet, att jag i alla fall inte är ensam i min galenskap. Och jag lämnar den stora betongbyggnaden som blivit hemma, och bestämmer mig för att en gång hemma, alltid hemma.  SÖS finns kvar, på andra sidan sommaren, på andra sidan T7, på andra sidan allt. Och sommar är såklart fantastiskt. Bestämmer mig för att det inte är adieu, utan au revoir. Utan att veta hur och när. Tar ett djupt antetag regnluft och släpper, lite motsträvigt men ändå, in den. Sommaren.