Om blå himmelsdagar och plugg som inte blir

Sommaren. Den kom, plötsligt och bestämt. Blå himmelsdag följs av nästa blå himmelsdag, och utsikten från sjukhusfönstret är vackrare än någonsin. Vi äter långa luncher liggandes i gräset, intoxar på glass och sticker ut huvudet på varje vädringsblakong för att inandas syrendoften som ligger tjock i luften. Får inte nog av den.

Rackarbackens uteservering är sprängfylld redan före elva. Och ingen vill egentligen vara inne. Dr K öppnar fönstret öppnar fönstret och leder vägen ut på akutens tak, där vi sedan sitter i en liten rörig hög i två timmar och diskuterar chock i solgasset. “Har ni sommarlov snart” frågar hon. Och vi svarar ja med en röst, och känner att det just i den stunden är mycket bättre att vara kandis än att vara specialistläkare.

“Så, nu får ni gå ut i solen” är varje seminarieledares avslutning, trots att vi inte alls är på väg ut i någon sol, utan har sex timmar simulatorövning, seminarium och bronkoskopidemonstration kvar av dagen. Men i år har vi inget preklin att plugga till, något vi tar upp så ofta vi kan på våra långa luncher i solen, och njuter av intensivt. Och kvällarna är ljumma och ljusa och har många timmar kvar när vi byter scrubs mot sommarklänning och går ut mot lediga kvällar.

För kvällarna är lediga. Tentan, som Dr J på introdagen döpte om till “Det lilla förhöret” har sjunkit långt bak i allas medvetande, liksom mitt. För vi lär oss mycket men pluggar inget och motiverar det med någon vag antydan från Dr J om att “Det verkar vara ganska svårt att köra på en här kursen…”. Och med att vi faktiskt lär oss oerhört mycket under dagarna, som trots luncher i gräset är långa och intensiva. Och kanske mest med sommaren, den som kom plötsligt och bestämt och gjorde det fysiskt omöjligt att stanna inomhus när det finns en gräsmatta, mjukglass och löparspår längs glittrande vatten. Kanske mest med sommaren, som även tycks ha gjort det omöjligt att ens bära med sig den nötta ringpärmen om akut internmedicin, eftersom väskan är full av vattenflaskor och handdukar och solkräm. Och kanske mest med att sommaren tydligt signallerar att vi gärna lär oss mer men har pluggat klart för i år.

Så jag hoppas “det lilla förhöret” på torsdag är just det. Hoppas att vi lär oss så mycket som jag tror på våra takdiskussioner i solgass och våra lekar med SimMan. Och går nu, i den förhoppningen, ut till nästa solskensaktivitet. Och lämnar åter den nötta ringpärmen hemma…