söndag 24 juni 2012

Om vinden och vändningar



Vinden. Den styr våra liv och är den enda verkliga osäkerheten. För solen är där alltid, från morgonens första melonskiva till strax innan kvällens sista muscat. Havet omger allt och dagarna spenderas bekymmerslöst i det eller på det. Och maten serveras regelbundet och i överflöd. Och människorna är samma varje dag. De vi nickat till första kvällen är andra kvällen bekanta, tredje vänner, och fjärde nästan familj. Men vinden, den frågar vi efter varje morgon. Tittar på flaggorna, frågar de erfarna.


Men den är där nästan hela tiden. Vinden. Vinden, solen, havet, maten, människorna. De är vår värld, hela, och vår planeringshorisont krymper sakta, från stora livsval till att vara nästa vändning på brädan, nästa tour de board. Vi lär oss, snabbt men sakta, och hämtas allt mer sällan av instruktör A i den röda gummibåten. Alltmer sällan men ändå ofta, men A ler alltid, ”C’est difficile au debut”, och blinkar på sitt franskaste av sätt. 


För fransk är han, på alla vis. L och jag är ena svenskarna. Eller svenskorna, det är en skillnad. ”Les Suedoises”, och vi får mer uppmärksamhet på en vecka än vi gemensamt fått på ett år. Från fransoserna. Eller fransmännen, det är en skillnad. De är alla franska, på det mest franska av sätt. Något som förtjänar ett helt eget inlägg och kanske kommer få. De är franska och pratar franska, fort fort, och vi kämpar för att förstå och tvingas snabbt bli bättre, men använder ändå frasen ”Je ne comprends pas” mest och vilar ofta i samtalen med varandra.


Och vi pratar, promenerar, äter, sover, springer, surfar, surfar, surfar. Dricker muscat i skymning, spelar beach volley i mörker, dansar till fransk house i gryning, pratar väder och vind utan att det blir för ytligt, delar livsöden och funderingar utan att det blir för djupt. Den här på repeat och det är så det känns. Livet är lätt och ledigt och varmt och innerligt och enkelt och på alla sätt här och nu. Och vi lämnar det innan vi är redo. Med drösvis av foton ihopsamlade från alla, och ännu fler minnen och känslor. Med ett halvt löfte till instruktör A om att komma tillbaka. Ett halvt löfte till alla de andra om att hälsa på. Och ett helt löfte till oss själva, om att bli bättre. Bättre på att leva som i Barcares. På att ibland bara fundera över vinden. Bättre på att leva fullt ut, här och nu. 

2 kommentarer:

  1. Hej!
    Är du på UCPA-resa? Tänkte bara att det lät som det med god mat, trevliga människor som man lär känna direkt och instruktörer med (oftast!) fantastiskt tålamod.
    Jag har åkt skidor med dem flera gånger och ska segla med dem i sommar. Lät härligt hur som helst!
    /Sofia (som skrivit här förut)

    SvaraRadera
  2. Hej Sofia,

    Absolut, det är UCPA. Rekommenderas till alla- fantastisk organisation! Dessutom väldigt läkartätt, av någon anledning. Första gången för mig men blir garanterat fler resor. Hoppas seglingen blir härlig!

    SvaraRadera