Om letandet, om vägen, som kanske är målet

”Är du helt säker på att du verkligen hittat rätt nu”? Frågan fortsätter komma, ofta. Ställd nästan retoriskt. Som att svaret är självklart. Som att svaret måste vara självklart, när man klivit av en rusande karriär för att sitta på skolbänken i en evighet. Det är det inte. Inte förr. Absolut inte nu. Väldigt lite är sådär självklart.

Kväll. Sommarkväll. Sitter i Js kök. Bland mängder av papper, utskrivna artiklar och jordgubbar. Sitter, står, går. Studsar ibland nästan. J gör sin grej, jag gör min. Fast mest gör vi bådas grejer tillsammans. Diskuterar, pratar i munnen på varandra, av ivrighet, inget annat. Fyller i varandras tankar, kompletteterar varandra på ett nästan magiskt sätt, som fascinerar oss båda. ”Det här är så bra” utbrister vi omväxlande, spontant. För det är det. Klockan blir mycket och sen mer, jordgubbarna tar slut före ideerna, och vi är lite rusiga av alltihop när jag till slut samlar ihop de papper som i slutänden blivit mina, och cyklar hemåt. Av att ett plus ett blivit så oerhört mycket mer än två. Av att det kan vara så roligt, det där som faktiskt kallas arbete, när det sker på det här sättet.

För efter en veckas arbete framför laptop på cafe, drickandes mitt kaffe i fullständigt lugn, har jag insett att det är precis sådär skönt som det ser ut. En stund. Tills jag får ett skriande behov av att bolla mina idéer med någon. Att rita på en stor tavla, gå runt och gärna gestikulera, och framförallt, viktigast av allt, dela, studsa, reflektera MED någon. Ensamarbete passar mig. En väldigt väldigt väldigt kort stund. Ungefär tills kaffekoppen är tom. Sen passar det mig inte.

Så för att återkomma till frågan. Om jag är säker på att jag hittat rätt. Svaret är nej. Inte på något sätt. Jag har hittat en väldig massa, lärt mig väldigt mycket om vad jag vill och inte. Om hur jag vill jobba, om med vad och med vem. Och vad inte.  På varje sak jag testar lär jag mig lite mer. Om vad som är mer eller mindre rätt. Men sådär ”helt rätt” har jag inte hittat. Kommer kanske aldrig hitta. Kommer kanske som bäst hitta ”rätt just nu”. För att en stund senare fortsätta leta.

Och det är faktiskt helt ok. Citerar Boye, ” Nog finns det mål och mening i vår färd, men det är vägen, som är mödan värd”. Citerar inte för att verka pretantiös, utan för att det sällan passat så bra. Just nu är det faktiskt helt ok, att inte ha hittat rätt. Att bara kunna säga att jag letar. Kanske ett tag till, kanske för alltid. För just nu är letandet faktiskt ganska ofta riktigt roligt.